HÄXANS LÄRLING

ANDRA BOKEN OM FAMILJEN ZENITHAR

I öst reste sig solen över bergstopparna. Ljuset landade över de dimmiga dalarna och fick älvorna att börja dansa. Deras tunna kroppar vred sig lika lätt som rökvirvlar över myren. Som om solljuset tände eld på dimmorna, kastades den gråvita nattdansen in i ett morgonguld, in i ett glödande uppvaknande.

Natten var över och mörkrets väsen hade lagt sig för vila. Men långt bortom dagens blickar färdades viskningar, likt smekande kalla brisar, om kommande hämnd. Och brisarna färdades långt över haven, förbi skogarna och trängde genom portarna till världarna bortom.

Häxklanen hörsammade och vände åter mot Aurgård.

Prolog

Det var skymning och Dimhölje slott låg mörkt och tyst som en ruvande skugga. Dimma höll på att svepa in berget nedanför i sin grå famn, men ovanför var det stjärnklart. Endast en sal var upplyst av ett flackande eldsken och där hade larmen utlösts. Joso visste mycket väl vilken sal det var, han hade besökt slottet många gånger när hans vän och allierade haft det som sin boning. Men det var längesedan Ragnvald Ynglinga-Snö tänt någon brasa i Solsalen nu, han och hela hans familj hade mördats av häxmästaren Asvald Laufey. En av tre kvarvarande trollkarlsläkter hade i och med det gått i graven, och nu fanns bara Josos egen och Borghild Fafnes kvar.

Joso gick över en stenbro med inglasade fönster upp till Pelarhallen. Byggnaden var uppförd på bergstopparna, en bosättning halvvägs mellan himmel och jord. Det ekade dovt när han gick genom den öde hallen. Månens bleka sken föll in mellan pelarnas skuggor och gav Joso tillräckligt med ljus för att han inte skulle behöva tända något extra, han ville ogärna förvarna inkräktarna att han var på väg.

Slottet som en gång slagit alla andra i härlighet och fantasi hade förvandlats till ett spökslott, där det som varit vackert när byggnaden var full av liv nu blivit ekande och skrämmande. Minnen av Ragnvalds burdusa skratt dök upp medan han gick. Familjens röster viskade fortfarande i väggarna och ljudet av brådmogna pojkars springande fötter förföljde honom. Ragnvalds söner hade alltid varit i full fart och alltid oförsiktiga. Joso var tacksam över att både Stella och Jacob visat prov på viss eftertänksamhet. Han hade haft väldigt liten erfarenhet av tonåringar innan de flyttat in hos honom och Ragnvalds vilda pojkar hade varit de närmsta exempel han haft. Tanken på pojkarna blev smärtsam och han försökte släppa den. De hade aldrig fått bli de vuxna kompetenta trollkarlar som de varit menade att bli.

Det fladdrande ljuset inne i Solsalen kastade brandgula stråk ut genom dörren. Rösterna i Josos minne tystnade och fotstegen slutade. Han knuffade upp dörren på vid gavel och fick se en ensam människa sitta framför den stora eldstaden, iklädd en lång, sliten skinnjacka och uppdragen huva. Det var en kvinna och hon petade i elden med ett rostigt gammalt svärd.

”Vad har du gjort med min exman, Zenithar?” hon drog ner huvan när han kom in i rummet. Det guldblonda tunga håret var omisskänneligt. Ögonen svartmålade precis som förr.

Det var som att se ett spöke.

”Jag trodde att du hade gett dig av för gott, Angerboda.”

Hon stötte spetsen på svärdet i golvet och reste sig, vapnet bar fortfarande Ynglingasigillet, den gyllene kärven, men var nu obrukbart. Angerboda hade alltid varit lika stark som hon var lång och flera välskötta vapen var fästa i bältet. Exilen hade inte brutit ner henne.

”Trodde du att det skulle undgå mig att du mördat Asvald och fängslat min son?” Hon släppte det rostiga svärdet i golvet med en klang, ”Du tycker verkligen om att addera till listan över saker jag kunde mörda dig för.”

”Asvald visste vad han gav sig in i, och Sanqual är på fri fot”, Joso hade kontroll över varje portal i Aurgård och hon hade inte rest genom någon av dem, ”Hur kom du tillbaka?”

Leendet spred sig över ansiktet och hon blinkade.

”Håller du på att förlora kontrollen, Joso?”

Han stelnade.

”Var är dina systrar?” Han var på helspänn men kunde inte upptäcka någon annan i närheten. Inte ens när han i sinnet sträckte sig ut i slottet och letade efter mänsklig energi. Inte ens Angerbodas energi kunde han känna och han rynkade pannan.

”De väntar på mig.”

Joso tog ett steg mot henne och såg sig själv kliva fram bredvid henne i spegeln. Hon var en reflektion i den stora väggspegeln, inget mer. Salen var tom.

”Imponerande illusion”, han synade henne. Vart var hon?

”Du kan inte hitta mig”, hon skakade på huvudet som om hon visste vad han tänkte, ”Inte än.”

”Vad vill du? Varför är du tillbaka?”

”Jag vill ha hämnd, Joso, jag har rätt till min blodshämnd. Femton långa år…” Så drog hon upp huvan igen och lade ansiktet i dunkel, ”Vi ses, Joso.” Angerboda vände sig om och försvann i skuggorna.

Joso skyndade fram och lade handen mot den kalla spegeln. Hennes krafter måste ha vuxit sig större, ofantligt mycket större. Hjärtat bultade. På något sätt hade hon lyckats ta sig tillbaka. Han såg sig om och hittade det rostiga Ynglinga-svärdet på golvet. Rysningar kröp över huden när han plockade upp det och vägde det i handen. Med en enda rörelse svingade han det och slog klingan rakt in i spiselhällen. Svärdet splittrades och sju bitar föll i golvet. Som om det förlorat livskraften tillsammans med den döda släkten. Han kastade handtaget i lågorna.

Joso stirrade sedan in i eldstaden, den brann som om ingenting hänt. Men hon hade återvänt.

Kapitel 1: Revan

Stella slog upp ögonen, ett tryck mot bröstet gjorde det svårt att andas. Hon kröp ur sängen, gick bort till fönstret, öppnade det och lät den fuktiga morgonluften svepa in i rummet. Den var söt och kall och när hon drog ett djupt andetag gav trycket med sig.

Ett gråblekt ljus låg över trädgården vid Zenithars borg och vit dimma dolde havet. Stella höll krampaktigt i fönsterkarmen. Den kyliga luften omfamnade henne. Hon huttrade men kunde inte känna sin egen hud, det var som om hon var på en annan plats, som om hon fortfarande var fast i drömmen och inte åter landat i sin kropp. Så fort hon blundade kom elden och ljudet av skjutvapen. Och Villi som sprang över platån. Ju mer hon började frysa, ju lättare var det att bli närvarande i rummet.

Men det gjorde ont i bröstet, så som det gjort i många dagar och nätter nu. Att inte veta om han skulle överleva. Att varje natt jagas av mardrömmar. Men allt hon kände var inte hennes egna känslor. Hon kunde känna en annan närvaro. En skuggkänsla som försvann när hon försökte se den. Besvärjelsen över henne och Sanqual verkade aldrig avta, om något så kändes förnimmelsen av häxmästarsonen tydligare än någonsin. En besvärjelse lagd över dem av ett urtida bergsfolk, en obrytbar förbannelse.

Hennes andedräkt blev till imma omkring henne. Det kändes som om allt var hennes egna känslor. Hennes egen ångest. Men hon kände inte igen sig själv i det. Hon sträckte sig ut över bläcket för att stänga fönstret men fick syn på Josos svartklädda siluett vid landningsplattan.

Stella hakade hastigt fast fönstret, tog på sig tofflorna, svepte morgonrocken om sig och skyndade ner genom borgen. Alla verkade sova, inte ett enda ljus var tänt och katten Freja syntes inte till.

När hon kom ut var hennes far redan på väg mot borgen med långa kliv.

”Var har du varit?” ropade hon, oron skrapade i kroppen. Han hade inte sagt något om att han skulle åka någonstans, ”Om du försvinner, hur ska vi kunna hitta dig om du inte talar om…” började hon men tystnade när hon mötte hans blick.

”Är du vaken så här tidigt, Stella? Fler mardrömmar?”

Hon svarade inte och han nickade.

”Då är vi två som har haft mardrömmar i natt.”

”Vad har hänt?”

”Inte nu”, Joso sträckte ut armen och hon lät sig omslutas av den, ”Vad var det denna gång?”

”Jag var tillbaka på dagen då Nordhall anfölls, jag… jag fick svårt att andas”, hon svalde och han nickade.

”Jag tror vi båda behöver en kopp te”, muttrade han och de gick in i borgen.

De satte sig i karmstolarna i Josos arbetsrum. Brasan i den öppna spisen brann redan och kastade mer och mer värme in i rummet. Fadern sade ingenting om varför han varit vid flyget och Stella hoppades att han inte tänkte vara oförsiktig och göra något farligt. Visserligen var han den store trollkarlen, men han var inte odödlig. Hon drog till sig en filt som legat hopvikt över ett armstöd och lade den om sig.

Tant Memma kom in genom dörren med en bricka bara en liten stund senare. Hon hade en vit nattmössa med spets på huvudet och ett långt tjockt nattlinne under förklädet. Hon ställde ner brickan med te och smörgåsar på bordet med en dunk.

”Tack, Memma”, Joso harklade sig, ”Det var snällt av dig att komma så här tidigt.”

Memma neg och lämnade dem.

”Hon såg inte så nöjd ut”, anmärkte Stella.

Joso hällde upp te åt dem.

”Hon ska få lite ledigt”, mumlade han.

Stella började äta smörgåsen och satte tekoppen i knäet så hon kunde värma händerna på den. Joso rörde inte sin smörgås utan satt bara och vevade runt teskeden i koppen. Han hade för det mesta lite mjölk i sitt te men verkade för tankspridd även för det idag. Istället liknade han en tavla av fundersamhet. Några nya grå strån låg utspridda i det mer än axellånga mörka håret och adderade till känslan.

”Vad tänker du på?” frågade hon efter en stund.

Joso blinkade och såg på henne, han lade ner skeden på fatet.

”Jag tror att jag måste anställa lite folk. Vi har ingen ny chaufför än exempelvis, det är bra att ni kan ta skolbussen och cykla men det är lite begränsat.”

Hon nickade och tankarna vandrade med en gång till deras förre chaufför, herr Brödlös, som förrått dem till Asvald Laufey. Joso verkade undvika att tala om sina verkliga tankar och hon undrade om hon skulle våga pressa honom på vad som egentligen gnagde.

”Har du hört något om herr Brödlös?”

Han skakade på huvudet.

”Karln är som uppslukad av jorden.”

Det hade varit något med den mannen som hon från början tyckt om och det skrämde henne att han hade lyckats lura dem så grundligt att han hade kunnat köra henne och Jacob direkt till häxmästaren. Hon rös. Det var en märklig tanke att Dimhölje slott nu tillhörde dem och inte häxmästarfamiljen. Cellen där hon suttit i mörkret under slottet fick minnet av nattens mardröm att blossa upp och hon drog filten närmare omkring sig.

”Den mannen ska få sitt straff tids nog. Men en ny chaufför är inte det främsta problemet. Eftersom Alexi är i Nordhall och sköter Borghilds affärer medan hon är borta så behöver jag också ha ett par extra ögon här hos mig. Någon som kan vaka över dig och Jacob när jag inte är närvarande.”

Stella svalde. Alexi hade varit borta ända sedan stridigheterna. Återuppbyggnaden av Nordhall och uppstyrningen av den splittrade opinionen var inget litet arbete och skulle fortgå länge än. Borghild själv var på två platser samtidigt: i Nordhall och i Osmundsten. Det krampade till i hjärtat. Borghild var där av ett enda skäl, samma skäl som ibland gjorde nattens mörker så outhärdligt att Stella vaknade och skrek ut sin ångest. Villi kämpade för sitt liv och helarna gjorde tydligen allt de kunde för att hjälpa honom. De var de främsta helarna och de skulle bota honom från förgiftningen, så var det sagt, men ingen förbättring hade skett. Det enda positiva var att han fortfarande var vid liv. Fortfarande. Stella spillde ut lite te över filten i knät, hettan brände till över låret men känslan försvann lika snabbt.

”Men Asvald är ju död”, fick hon ur sig, ”Och jag skulle veta ifall Sanqual närmade sig. Varför skulle jag och Jacob behöva någon som vakar över oss nu? Vi vann ju.”

Josos blick fångade in hennes och intensiteten var plötsligt mycket stark.

”Du känner av honom så tydligt?”

Hon slog ner blicken och nickade.

”Jag känner om han rör sig bort från mig eller om han kommer närmare. Jag känner om han mår dåligt eller om han har ont i kroppen. Det är som en spökkänsla som inte går att beskriva.”

”Och om det händer honom något så händer det dig också. Jag vill ha någon som tar hand om dig ifall något inträffar, Sanqual är inte direkt känd för sin oförsiktighet.”

”Finns det fler magikunniga människor som vi kan anlita istället för Alexi, menar du? Kan du ta dig en ny lärjunge?”

”Jag tänker mer på någon som bara är pålitlig och handlingskraftig.” Joso svepte slutligen ner sitt te, ”Vill du med på en ridtur?”

Stella ställde förvånat ner koppen på brickan. Han frågade aldrig om hon ville göra något tillsammans med honom, han arbetade alltid.

”Ja”, fick hon fram, hon ville inte missa en enda chans att umgås med honom och tillbaka till sängen tänkte hon inte gå. Den blev bara mer och mer förknippad med mörker, ensamhet och ångest för var natt som gick. För var dag som gick blev det mindre troligt att Villi skulle tillfriskna och komma tillbaka till henne. För var natt som gick kändes bandet till häxmästarsonen tyngre och mer närvarande. Hon avskydde natten. Om det hade gått skulle hon förbjudit natten och aldrig sovit igen.

”Klä dig och möt mig vid stallet då”, Joso reste sig.

Dimmorna hade börjat skingras när de red ut från borggården. Stella på Alexis häst Grimfot och Joso på Silverpil. Klappret av hovarna dämpades så snart de nådde de mjuka stigarna. Skogen låg tyst och stilla, bara luften som yrde förbi susade i öronen på Stella.

Vita stråk av fukt låg kvar som moln mellan träden och de red rakt genom den mjuka vätan. Det prasslade i de gamla höstlöven som låg kvar efter den långa vintern. Här och var letade sig gröna strån upp bland det gråbruna döda, liv som vaknade. Skogens djupa doft av barr och jord fyllde Stellas näsa. Det var underbart och skingrade slutligen den kvarvarande olusten från mardrömmen.

Solen bröt igenom morgondiset och strålade ner genom grenverken som en gyllene harpa. Fågelsång vaknade och dimman tynade. Rådjur och harar hoppade skrämt åt sidan när de dundrade fram.

Joso drog i tyglarna och både Silverpil och Grimfot stannade i kanten av en stor öppning mitt i skogen.

”Det är här någonstans”, han nickade och Stella såg då en stor och bred spricka i jorden där trädens rötter hängde ut och där stenar trillat från jordkanterna.

Hon kände igen platsen även om all snö nu smält bort. Det var här som hon och Sanqual mötts i skogen och det var här som bergsfolket vandrat upp ur underjorden.

De manade på hästarna igen och red över ängens blekbruna gräs. Höga smala gråblå stenar stod uppställda i långa rader från sprickan ända bort till skogen på andra sidan. Mossa och lavar växte på dem som om de stått där i all evig tid.

Joso steg av hästen och Silverpil frustade lite som om han hade velat springa längre.

”Så ja”, Josos strök honom över halsen, ”Ta det lugnt.” Så gick han fram till en av stenarna.

Stella hoppade också ner, tog tag om tyglarna till Grimfot och följde efter.

Silverpil rotade fram några gröna strån under vintergräset med mulen och Grimfot följde hans exempel.

”Jag har inte lyckats väcka dem”, Joso lade en hand på en av stenarna.

Stella lade sin hand på samma sten, den var lika kall och tyst som vilken annan sten som helst. Ingenting vittnade om att den någonsin varit något annat än död materia.

”Dessa stenar bär ande”, sa Joso, som om han läst hennes tankar, ”De är inte döda, de sover och de verkar helt ointresserade av att vakna.”

”Har de valt att gå i dvala då? Eller var det ofrivilligt?”

”Jag har väldigt lite kunskap om bergshuldrorna, de håller sig undan och jag vet inte om de tål att alls vistas ovan jord eller om det är därför som de förstenats.” Joso tog av sig hatten och såg sig om, ”De är inte av kött och blod som du och jag utan en gestaltning av bergets inre väsen. Varelser som inte föds och dör utan lever eller förstenas. Du ser att dessa inte omges av energi, därför att de är stilla och har lämnat det levande, men de har fortfarande en ande och en kraft.”

Han plockade bort en kvist som trillat på en av stenarna.

”Tänker du att vi ska väcka Harouk för att få honom att bryta besvärjelsen?” Stella skämdes när hon tänkte på hur bergsmannens dotter svimmat när Stella höjt svärdet och hon fruktade att ingen av det folket någonsin skulle hjälpa henne. I deras ögon var hon en fördärvad varelse. Och kanske var det sant. Hon hade medverkat till andra människors död.

”Dessa har valt bort det levande, men kanske kan vi hitta någon annan ur deras släkte.”

”Du såg dem inte”, mumlade hon, ”De kommer aldrig att bryta besvärjelsen. För dem är jag bara ännu en del av världens ondska.”

Joso såg på henne.

”Tror du på det själv?”

Stella kunde höra skottet i sitt inre när hon sköt mannen nere i korridorerna under Draknästet. Eller smällen när hon låtit vindarna föra stridsflyget rakt in i tornet i Nordhall. Det var som om ljuden bränt sig fast i hennes minne. Liv som hon kanske hade släckt i krigets hetta. Öden som hon kanske aldrig skulle få veta något om.

”Du är inte ondska, Stella, men du har sett den”, Joso skakade på huvudet, ”Det ligger en stor skillnad i det, även om världen ibland vill få dig att tro annorlunda. En del vill personifiera ondskan för att kunna se den tydligare, men den finns överallt hela tiden och det är vårt eget ansvar att välja bort den. Varje dag.” Han knackade lite med käppen på stenen, ”Vad gäller bergabarnen så tror jag att det ligger något helt annat bakom deras förstening. En äldre besvärjelse.”

En rörelse i den sovande skogen fick Stella att titta upp. Ut från träden flög en stor fågel över gläntan och landade på en av stenarna. Dess kolsvarta fjäderdräkt var matt i det morgongrå ljuset. Korpen vinklade ett glänsande öga mot dem. Den kraxade.

Joso såg på fågeln men så vände han sig om och svepte med armen genom luften som för att dra bort något osynligt som skymde hans sikt.

”Det är som jag befarade, det finns en reva här.”

”En reva?”

”Likt den portal som leder till din mors hemland”, Joso gick några steg ifrån stenarna och såg sig om.

”Vad menar du? Finns det en dimensionsreva här?”

”Det betyder att det öppnats en obevakad ingång till Aurgård”, han lät handen falla ner, ”Det måste vara här hon tog sig in. Det kan inte vara någon annanstans…”

”Vem har tagit sig in?”

”Jag trodde att jag hade sett till att hon aldrig kunde återvända”, han skakade på huvudet.

”Vem?!”

”Angerboda.” Joso ryckte till när han sa namnet.

”Angerboda?”

”Det är Sanquals mor, hon var gift med Asvald Laufey en gång i tiden men sedan lämnade hon honom och skapade sin häxklan istället. De är i princip ett rövarband av magikunniga sköldmör. Oberäkneliga och mycket farliga.” Joso gick mot sprickan som bergsfolken krupit upp ur, ”När du och Sanqual var här och ravinen öppnades så måste en dimensionsreva ha slitits upp samtidigt. Zenithars stjärna var mycket kraftfull.”

”Hade du låst dem ute?”

Joso såg på henne med en blick som fick det att isa i hennes inre. Han var riktigt orolig. Den store trollkarlen var ordentligt orolig. Allt för att hon hade använt magi genom silverhalsbandet och i sin okunskap ryckt sönder både berg och dimension. Och nu hade en häxklan tagit sig in.

Han tog på sig hatten igen.

”Jag såg till att de aldrig skulle kunna ta sig tillbaka in i Aurgård igen, och speciellt inte utan att jag fick reda på det. Men de hittade en bakväg…” Joso vandrade bort och fram över det torra gräset och Stella följde sakta efter honom. Tillslut stannade han, lyfte käppen högt i luften och förde den åt sidan.

Det skimrade till och Stella behövde inte ens koncentrera sig för att se hur energierna började dansa som ett eldsflimmer. En vägg av luft som skiftade och speglade sig. Den knoppande vårskogen runt omkring dem liknade inte alls den kala öken som flimrade i luften.

”Här”, Joso gick några steg till och där fanns märken från fordon, hjul som rivit upp mossa och lera och lämnat långa djupa spår bort genom skogen.

Stella behövde inte vara trollkunnig för att se att något inte stod rätt till. Hjulspåren började helt abrupt på marken, som om fordonen frammanats ur tomma luften, men de hade helt klart kört rakt genom öppningen. Från den torra öknen och in i vårskogen.

”Det är många spår”, kängorna sjönk ner i leran när hon försökte räkna dem.

Joso sänkte staven igen och nickade.

”Det är många häxor.”

 ”Och de är farliga?”

Han svarade inte utan satte ner staven i jorden, tog sig ner på huk och strök med handen över fjolårsgräset.

”Jag måste sätta upp en portal här. Ställ dig lite längre ifrån mig.” Så gjorde han en rörelse som om han grep tag i något och drog handen uppåt. Jorden under hans hand lyfte sig och sedan kom en trädrot upp ur myllan. Roten höjde sig under Josos hand och allteftersom han långsamt ställde sig upp växte roten.

Stella backade mot hästarna men gick inte långt. Josos andra hand lämnade staven, som stod kvar nerkörd i jorden, och höjde även den. Två trädrötter kom uppskjutande från andra sidan om honom och sträckte sig mot hans vänsterhand. De nya rötter vred sig i luften och blev större och starkare.

Rötterna höjde sig lika högt upp som Joso var lång. Han tog sin käpp, höjde den i luften och gjorde en svepande rörelse med den. Då började rötterna att cirkla sig omkring varandra medan de blev grövre och växte högre. När de två pelarna av rötter var höga som träden omkring dem böjde de sig mot varandra, möttes och skapade ett valv.

Joso stod lugnt kvar framför valvet med slutna ögon, han sänkte ner händerna och käppen. Rötterna blev grövre och liknade mer och mer riktiga trädstammar som växt samman. Högst upp sprack små gröna löv ut. Den levande portalen var så hög och bred att en bil eller droska hade kunnat köra rakt igenom och den täckte precis in den skimrande dimensionsrevan i luften. Ena ögonblicket var portalens öppning bara en fortsättning in i vårskogen på andra sidan, andra ögonblicket var den en enorm tavla av det mystiska ökenlandskapet.

Joso öppnade ögonen och såg på Stella.

”Jag tror att det räcker såhär.”

”Men vad håller den stängd?”

”Kraften. Ser du inte energin som går mellan träden?”

Stella koncentrerade sig och såg ljuset glimma i strimmor. Det var svårt att se i dagsljuset men det verkade gå ett starkt energifält mellan träden. Hon sträckte fram handen mot det men Joso lade skyndsamt sin stav på hennes arm och skakade på huvudet.

”Gå inte för nära.”

Stella drog tillbaka handen och svalde. Joso vände blicken mot marken och inspekterade de olika hjulspåren. Hans annars skinande svarta läderstövlar blev nerfläckade av den bruna sörjan. Stella stirrade upp på den stora portalen och sedan på sin far som så lätt skapat denna dörr och låst den. Det var en ofattbar tanke att tänka att han kunde hantera något så kraftfullt som en dörr till en annan värld. Han gick och petade med käppen i hjulspåren och såg ändå relativt harmlös ut. Visserligen var han lång och svart som en skugga men också lite grann som en pappa. Alltså inte en varelse med kraft nog att låsa dörrar mellan världar. Stella kände hur tankarna spann runt. Hon visste att han var en trollkarl och hon hade sett honom dra ner blixtar från skyn men detta var så påtagligt. Var det till och med så att han hade låst alla dörrar till Aurgård och bestämde vem som kom och gick?

Joso tittade upp och rynkade pannan.

”Borde inte du vara i skolan nu?”

”Jo.”

”Hm…?” Vecken på pannan blev djupare.

”Jag kan rida tillbaka själv om du vill fortsätta undersöka området?” Hon ryckte på axlarna.

”Det verkar vara sju fordon.”

Stella kom närmare och såg på lervällingen.

”Det låter mycket?”

”Ja, det är allvarligt”, Joso strök sig över hakan och kastade ett öga på portalen. ”Men nu borde det i alla fall inte kunna komma fler.” Han nickade mot hästarna, ”Kom, så rider vi hem.”

Läs mer >