ÄNGLAMARKEN – en poetisk biografi i novellform

Posted on Posted in Blogg, Nyheter

av IDA ÖHNELL

”Hur påverkas mitt inre av det yttre? Hur påverkar mitt inre upplevelsen av det yttre? Vad triggar igång mitt omättliga behov av att skapa? Vad är egentligen verkligt och vad är fantasi?”

 

Silverduk

Den röda sportbilen stod uppställd och filmteamet var på plats. Pappa fick stanna traktorn och jag och min storebror ställde oss upp på vedflaket och tittade ner på Colin Nutley. Flaket var högt med grönmålade sidor och fullt av små sågspån som virvlade upp i ansiktet när vi åkte. Den gamla dieseldrivna volvotraktorn utan dörrar, den pappa har till att köra i skogen med, den har två lampor framtill som sticker upp likt svarta Musse Pigg-öron. Den antar personlighet med de lamporna, som om den hade snälla ögon.

Regissören kom och hälsade på pappa i sin blå arbetsoverall. Om han verkligen hade den blå overallen är osäkert, men den där blå overallen är så inpräntad i mitt minne att den alltid finns med.

”Vi ska bara spela in slutscenen.”

Rikard Wolff och Helena Bergström hälsar också på pappa innan de, iklädda sina skinnkläder och solbrillor, sätter sig i den läppröda bilen. De kör sedan nedför backen som kallas Vasaliden och sedan uppför den slingrande grusvägen upp mot vår gård. Allt kan fångas i en enda bild: en tavla med en väg och en röd sportbil som åker genom bilden.

Tavlan är vägen hem. Vägen till Djupedal.

Året är 1994. Jag minns det knappt längre, men jag minns krattan väl, den som filmteamet glömde på marken och som vi flitigt använde oss av i trädgården i många år efteråt. De spelade in slutscenen på Änglagård: Den andra sommaren den dagen. Biografen i Ulricehamn var helt överfull när Änglagårdsfilmerna gick upp och traktens folk samlades för att se hur deras bygd porträtterats på film. Det kuperade landskapet och de romantiska gårdarna blev tillgängligt för hela Sverige att se. Eller rättare sagt, sagan om dem.

De sinnliga och de materiella gränserna suddas ut.

 

Tio syskon

Mangårdsbyggnaden är allt annat än ett spökhus för mig, vad mina vänner än säger. Det är ett stolt och noggrant byggt Jugend-hus med en takhöjd på tre och en halv meter. Rum med originaltapeter från 1901 och en grandios kakelugn i vart och ett av de största nio rummen. Ett gammalt piano står i norra rummet, en taffel byggd i Göteborg på 1870-talet, som ingen stämt på över femtio år. Jag spelar ändå. Och jag målar. I det sydvästra rummet har jag inrett min ateljé och där målar jag när jag målar stort. Olja och akryl. I det rummet bodde Vivia, hon målade också. Ibland tänker jag att mina släktingars andar tycker om att ha mig där och njuter av att se mig göra kreativa saker. För de var kreativa själva, systrarna målade, sjöng, spelade piano och skrev. Kanske har jag lite av deras mor i mig bara för att hon är min namne, Ida, som gifte sig med Johan-August och flyttade in i det nybyggda stora huset. Kanske är det därför det nästan tomma, ekande stora ödsliga och gamla huset ändå känns så väldigt hemma?

Det finns en del gamla böcker kvar från de som växte upp i huset, min farfar och hans nio syskon. Idas tio barn. De skulle alla ha utbildning så det finns språklexikon och böcker på franska, tyska och engelska. Syskonen föddes på 1880- och 90-talet och lite in på det nya seklet med en far som kommit upp sig i världen. Från dräng till ingenjör och hemmansägare. Johan-August dränerade sjöar och vattendrag samt byggde broar. Han planerade också att en järnväg skulle gå i trakten, handmålade kartor i akvarell ligger kvar i huset, men just de planerna blev aldrig satta i verket.

Min farfar Eskil var en av de första i trakten som hade egen bil. Lång och rödhårig med kramsnus i västen. De var sex bröder och fyra systrar. Min pappa är en ständig källa till berättelser om dem, om deras karaktärer och om deras göromål. Som den äldste sonen Oliver som blev advokat, gifte sig med en mycket yngre kusin och bosatte sig i Gävle. Ingen gillade Oliver, vars namn man uttalar som det man äter och inte som Oliver Twist. När han blev änkling och gammal ville han flytta hem till Djupedal, men det fick han inte. Ingen ville ha den bortskämde förstfödde översittaren tillbaka. Och så var det tandläkaren Knut som hade praktik först i Borås och sen i Stockholm. Under kriget fixade han tänderna på den norska kungafamiljen då de flydde Nazistockupationen och mellanlandade i Sverige. Knuts fru tyckte om att köpa fina saker och vissa av dem skickade hon till Djupedal. Som den sex gånger sex meter stora mönstrade matta som fortfarande ligger i den sydöstra salongen. Där har jag nu min säng och om somrarna sätter jag ner fötterna på den mattan varje morgon. Martin vet vi mycket lite om, bara att han spenderade delar av sitt liv på Ryhovs mentalsjukhus.

De fyra systrarna förblev alla ogifta och det verkar som om de valde att ha det så, för de var stiliga, tre var utbildade lärarinnor och de var kreativa. Min faster säger att hon kunde tänka sig att ingen av dem ville bli fångad med tio ungar och en patriark till karl, så som deras mor Ida haft det. Friborg hade istället för familj en egen kör och ett radioprogram. Hon skrev musik och pjäser och en del på sina memoarer. Ett tag jobbade hon på en röstskola som Ingrid Bergmans kusin Karl ledde. Det finns ett brev från skådespelaren till Friborg, där hon tackar för det häfte om röstskolan som Friborg satt ihop och bland annat skickat till henne:

”Ett innerligt tack för er omtanke att ge mig denna bedårande gåva”,

Avslutar Ingrid Bergman brevet, där hon berättat hur hon aldrig besökt skolan men hört så mycket om den och att hennes kusin Karl varit henne så kär och kommit och bott hos henne i Italien.

Tea jobbade också hon som lärare, liksom den vackra Lydia som ett tag jobbade på Wendelsbergs folkhögskola innan hon flyttade tillbaka hem. Vivia var kvar på Djupedal och tog hand om de åldrande föräldrarna. Hon hade en fantastisk sångröst och anlitades ofta som sångare, samt målade många landskapstavlor på äldre dagar. Och så satt hon vigt på huk när hon läste sagor för pappa och hans syskon. Som om hon aldrig blev gammal och stel.

Johan-August lät sina söner arrendera Djupedal: farfar Eskil, Thomas och Nithard. Men när Nithard bestämde sig för att bli lärare försvann han från gården och det gjorde även Thomas när han tog sin an en egen gård en bit bort. Farfar lade också ner då, på 20-talet, och köpte en ny bil för pengarna. Fram tills deras föräldrars död i mitten av 30-talet brukade hälftenbrukare gården.

Det obekymrade levandet med ny bil, fest och galej tog dock slut i och med att den gamle patriarken dog och lämnade gården, som han en gång köpt, i djupa skulder. Syskonen försökte sälja Djupedal då men det gick inte, gårdens skulder var högre än värdet, och det var bara att kämpa på. Min farfar Eskil och hans egensinnige bror Thomas, som haltade för att några som irriterat sig på honom hade gått ihop och slagit ner honom, fick bli bönder hemmavid igen. Thomas hade då misslyckats med att sköta sin nya gård och blivit hemhämtad. Andra världskriget drev upp priset på trä och skulderna kunde betalas genom att Eskil slet i skogen i sju år. Det slutade till sist med att de fyra kvarvarande syskonen satt på grön kvist. Det är en märklig sak att säga, men kriget räddade vår gård.

Fönstren i huset är höga och släpper in mycket ljus. Solljus som skiner in i gyllene stråk och sätter eld på dammet i luften. Det gnistrar och dansar omkring trots att luften som inte nuddas av solen är stilla och tom. Som om solen tillfälligt lyser upp det osynliga, tänder upp händelser som en gång hänt men som nu bara är ett minne. En vibration i luften. En känsla av att något varit. Kanske en efterdyning av syskonens energi, tankar och drömmar.

 

Guld och älvkvarnar

Egentligen skulle jag bara göra en smal konstvetenskaplig undersökning om ett visuellt verk från 1100-talet, men på något vis grävde sig texten ner i marken och öppnade en skattkista. Det finns nämligen en unik grav med stenreliefer vid Hällstad kyrka, nära vår gård, denna grav är anonym men har reliefer med munkar, drakar, riddare och liljor. Detta monument tolkade jag och i det arbetet så grävde jag i traktens historia för att sätta in den i en kontext. För vem hade rest en så udda grav i sandsten på en plats så långt från både sandstensbrott och herresäten?

Djupedal har inte alltid varit Öhnell:arnas gård, under äldre tid har många olika ägare kommit och gått och bland dem finns fjäderhandlare ”prinsen” Johansson, en kronofogde, ett par ädlingar och den har varit prästgård. Det finns kartor över gården från 1700-talet, och på dem är gården sig väldigt lik: Samma plats för husen, samma vägar som slingar sig förbi. Då var det andra hus än de 1800-tals byggnader som står där idag, men en liten del av den gamla mangårdsbyggnaden från 1700-talet fanns kvar in i min barndom och där hade jag ett tag lekstuga. Det krävs inte så mycket fantasi för att tänka sig att platsen varit bebodd längre tillbaka i tiden.

Vandrar jag ner till sjön finner jag ett stort antal skålgropar, eller älvkvarnar, från stenåldern. De är nästan sjuttio stycken, på en enda häll. I sjön hittades en silverskatt av två bönder på sent 1600-tal. Silvret hade troligtvis gömts i sjön någon gång när danskarna kommit. Det händer att jag tittar ner i vattnet för att se om något blänker, kanske var det vid vår badplats silverskatten hittades, och kanske hittade dem inte hela skatten? På andra sidan sjön, en bit upp i skogen låg en vikingatida by. Ännu en bit upp finns runstenar och uppresta stenringar.

En stor gammal gård heter ”Hov” och ligger bara en bit från vår åt andra hållet. Där finns Västsveriges rikaste vikingagravfält med ett sextiotal gravar, av vilka många är så kallade kammargravar med vapen och hästar. På Hovs mark påträffades också den största guldkragen som någonsin hittats i Sverige. Den är från folkvandringstid och finns nu i guldrummet på Historiska i Stockholm: ”Mönekragen”. Vem som burit det mäktiga smycket är det ingen levande som vet. Kom den människan någonsin till min gård? Jag vill tänka att det var en mäktig völva och drottning som höll möten uppe på Hovs kulle. Hov betyder tempel eller gudahus på gammalnordiska. En kittlande tanke.

Från den kullen kan blicken vandra ända upp till de västgötska platåbergen Mösseberg och Olleberg, flera mil bort. Enligt en del forskare kan sandstenen till gravmonumentet ha fraktats från något av de platåbergen. De första utloppen för både Lidan, som går ända upp till Vänern, och Viskan som går ner till västerhavet börjar där i närheten av kyrkan. Ibland fantiserar jag därför också om att vikingar byggde sina skepp i eklunden vid sjön.

 

Trollskog

Från början har jag fått följa med min naturfilosof till pappa in i skogen. Han är som en lång lugn uppmärksam älg som lunkar genom växtligheten med långa kliv: älgakliv. Som om han vore en del av den, mer än en människa i den. En skogsvarelse som ser varje spår i marken och hör varje ljud bland grenverken.

”Ser du rådjuren?” säger han och pekar in mellan hängande granruskor och ut på den trädlösa lunden. Där står de, tre stycken i röd sommardräkt och de tittar upp. Ser att vi ser.

Några steg senare hittar vi delar av fågelägg, någon har länsat ett bo och haft en festmåltid på stigen. Vi ställer oss sedan och funderar på om de nya klövspåren i leran är vildsvin, det har inte funnits vildsvin i skogen innan men de har börjat komma. Liksom hjortar. Dovhjort och kronhjort. Inte många, men de finns.

På en skogspromenad kom jag som ofta fram till den gamla jordkällaren vid torpargrunden Karls Lund. Det är en jordkällare som mer liknar en hobbits hus än en matkällare. Ljusgrön mossa täcker den som en mjuk fäll och den numera dörrlösa öppningen gapar in i det tomma rummet där inne, med väggar av gråsten och ett luftinsläpp i taket. Den dagen låg grävlingen och sov där inne, hoprullad och fridfullt djupandandes: Fröken Grävling hemma i sitt hobbithus.

En familj med älgar går ljudlöst in på stigen framför oss för att sedan försvinna in bland träden på andra sidan, som om de inte vore djur i skogen utan en rörlig del av den. Det är en upplevelse som ändrar någonting inom en. Ändrar på perceptionen av uppdelning: djur och natur, levande och dött, rörligt och stilla. Skog som tar form av älg och flyttar sig genom tid och rum. Älg som upphör att vara fristående och försvinner in i träden och evigheten.

I skymningen kan jag gå grusvägen bort och betrakta hur dimmorna lägger sig över fälten och maderna. Hur de skiftar i alla nyanser av grått och vitt och rör på sig som de levande moln de är. Marklevande moln. Ruvande moln. På de fuktiga maderna dansar älvorna i det vita, virvlar omkring som om sagorna väcks till liv där inne i dimman. Som om det vore ett näste där fantasier föds, eller en tillfällig förnimmelse av en annan värld i denna världen.

 

Borta med vinden

”Mark är det enda som betyder något, det enda som består. Något som du älskar mest, Tara, platsen du hämtar din kraft.”

Meningen är slutet på filmatiseringen av Borta med vinden, den sista meningen och alltså inte Rhetts ”Frankly my dear, I don’t give a damn”. Efter krig och olycklig kärlek och ett barn som dör slutar berättelsen med att huvudpersonen Scarlett O’Hara bestämmer sig för att återvända hem till gården, till marken och jorden som hon ärvt och vuxit upp på: hem till ”Tara”.

Den slutscenen har jag alltid tyckt om och till viss del identifierat mig med. När allting blir för mycket så finns alltid den där längtan till landet och gården: till mitt ”Djupedal”. Gården som min farfars far köpte i mitten på 1800-talet och som varit i vår familj ända sedan dess. Djupedal är platsen där jag hämtar min kraft. Jag tror mig kunna varje vrå av den skogen, av de åkrarna, ängarna och av den sjön. Men lagren av historia, sagor och sägner fortsätter att veckla ut sig och färgar varje sten och varje stig med viskningar om mer än det du ser. När korpen lyfter från grenen vet jag att den ser min far gå in i skogen med jaktgeväret över axeln, och sen tänker jag att den kanske ser mer än så, ser fler tidsåldrar i samma blick.

Det är marken jag föddes till att ta hand om och det är jorden som jag är sprungen ur. Dit återvänder jag alltid i sinom tid. Allt som varit är nu borta, kvar bara som viskningar i vinden, men här står jag och lyssnar i skymningstimmen och ibland hör jag dem berätta.

 

Litteratur och källor

Texten är inspirerad av dokumentären Sök och du ska finna från 2017. (Svt, K special). Regisserad av Thomas Jackson och samtal utfört av journalisten Eric Schüldt och religionshistorikern Per Johansson.

Friborg Öhnells memoarer, opublicerad text.

Öhnell, Ida, Gravmonumentet i Hällstad. Ett visuellt skådespel från 1100- talet, 2012, magisteruppsats vid Göteborgs universitet.