Jag hade inte tänkt på att förlägga min bokvärld i ett nutida Asgård, såsom Aurgård i Trollkarlens arvinge, det dröjde långt in i skrivandeprocessen innan den polletten föll ner. Då var jag inte i Sverige utan studerade i London. Jag hade bara råkat hamna där på ett spännande utbytesår genom Göteborgs universitet.

Så där landade jag och plötsligt gick det upp för mig att jag hälften av alla kurser jag hade valt var vikingahistoriska kurser för en islänning. Den timide professorn Haki, som visste precis allt om vikingar, blev snabbt en favorit och efter min viking-fiering så satte sig manuset. Trollkarlens arvinge landade i sin ram och jag kunde skriva klart.

Det är ingen vikingabok, den närmar sig snarare steampunk och urban fantasy. Men för mig satte sig en pusselbit då och det blev tydligt för mig var berättelsen hörde hemma: Bland rötterna i den nordiska jorden.

Men resan med Trollkarlens arvinge började långt tidigare, på en folkhögskola i skogen i Småland (Sörängen). Där läste jag under två år, som färsk tjugoåring, författarskola och skrev de första trevande scenerna med Stella och Jacob. Och såklart, med deras far, trollkarlen Joso Zenithar.

Tio år från första meningen till tryckt bok. Tänk ändå att jag behövde åka till London för att hitta in i det skandinaviska.