Jag har alltid tyckt om att måla ansikten som med intensiv blick stirrar tillbaka på en. Det finns något mystisk och lite oroväckande i det. För vem är det egentligen som tittar tillbaka? En påhittad karaktär? Mitt inre jag? Eller en gammal själ som vill att jag avbildar dem? Det sista alternativet verkar kanske långsökt, men en gång så kom en gråtande dam fram till mig och sa att jag hade målat av hennes döda mor… Så, jag antar att vi aldrig riktigt kommer att få veta vem som egentligen tittar tillbaka på oss när jag lagt ner penseln.