Trollkarlens arvinge Första kapitlet

Posted on Posted in Blogg, Nyheter, Portfolio, Trollkarlens arvinge

Nu börjar det stora äventyret! Läs kapitel 1 från min nya fantasybok nedan:

 

Genom den svarta höststormen ringde ett larm ut över nejderna. Fåglar och andra flygande väsen lyfte från grenarna och vindilar for med dundrande fart fram över ängarna. Det var uppståndelse den natten. Ett barn hade fötts på Zenithars borg, trollkarlen hade fått en arvinge.

Långt borta i nordanskogarna, ovan bergen, vred sig häxmästarna i sina sängar. Födelsen fick deras hud att brännas som om de låg på glödande kol. En ny trollkarl fick inte resa sig emot dem, och de rustade för krig.

 

The Bird

 

Prolog

 

Vinden slet i rocken medan Joso spanade ut över det härjade landskapet. De urgamla bergen var söndersprängda till oigenkännlighet och vad som liknade en kåkstad hade vuxit upp mellan spillrorna. Hur länge det hade pågått var svårt att säga men det var inte nytt, de stora arbetslägren liknade ett öppet sår i jorden. Ingen sång hördes längre från bergsfolken i dessa dalar och djuren hade flytt. I luften låg tunga dofter av rök och sten.

”Mästare”, Alexi tog sig ner från hästen och kom fram. I det svaga stjärnljuset såg man knappt hans ansikte, ”Järnvägen går ända till Dimhölje slott, mestadels under jord.”

”Som vi misstänkte då. Vad är det vår gamle vän bygger för något?”

”En armé?” Alexi ställde sig bredvid och tog av sig hatten, för en sekund glimmade ögonen till i skenet från de avlägsna eldarna vid bergsbrytningen. ”Det var en sak till”, började han och man kunde höra på spänningen i halsen att det var något riktigt illa.

En vind ryckte till i dem. Joso knäppte rocken.

”Fler dåliga nyheter?”

”Någon har sålt information”, Alexis blick följde hans rörelser, han verkade nervös, ”Dina barn är i fara.”

Det gick som is genom ådrorna. En fruktan hade besannats och det behövdes inga ord för att hans lärling skulle förstå. De båda kastade sig upp på hästarna igen, Joso väntade inte en sekund utan manade på Silverpil nedför berget. Av hovslagen att döma var Alexi tätt efter honom och medan de red lystes stigarna upp av eldflugor och månljus.

 

 

Kapitel 1: Brevet

Hösten tryckte sina svarta händer mot skolbussens rutor och i regnet och diset tycktes dagen mörkare än någonsin. Stella steg av på den lövtäckta asfalten och möttes av en stark vind som slet i hennes hår. Hon huttrade och skyndade undan från trafiken, in mellan hyreshusen och upp i trapphuset.

I köket fann hon Aldis sittandes vid bordet med ett bekymmerstreck i pannan. Mostern hade ett handskrivet brev i händerna och hon höjde blicken när Stella kom in. Kaffekokaren pep till, hon lade ifrån sig brevet och reste sig för att hälla upp en kopp.

”Um…” började hon men tystnade och drog undan sina bångstyriga lockar ur ansiktet.

Stella satte sig, drog undan det fuktiga håret från ansiktet och tog ett kex ur det öppnade paketet, det var torrt och lade sig som små flarn på tungan. Aldis ställde ner koppen på bordet och den nötiga kaffedoften spred sig runt dem, hon satte sig igen och lade ena handen över brevet.

”Det är från din far”, sa hon hest.

Stella stirrade ner på brevet, pappret hade en svag beige ton. Först visste hon inte vad hon skulle säga eller ta sig till utan satt som paralyserad med ögonen fokuserade på det där skrivna som låg framför henne, livstecknet från hennes egen far. Hon sträckte ut handen mot brevet och drog det försiktigt till sig. Som om fingertopparna ville försäkra sig om att det var sant strök de fram och tillbaka över arket och hon granskade den vackra handstilens former innan hon började läsa.

 

Kära Stella & Jacob,

 

Jag hoppas att allt är väl med er. Sedan Ingrid dog så har jag sett det som det bästa valet att ni skulle växa upp hos Aldis, eftersom jag själv så sällan haft möjlighet att vara hemma. Trots min frånvaro hoppas jag kunna återuppta kontakten och jag vill nu att ni kommer och bor hos mig. Det finns inget jag hellre vill än att träffa er igen och det var aldrig meningen att vi skulle skiljas åt, men ibland menar ödet annat än man själv vill.

Jag kommer att skicka ännu ett brev med mer information om flytten snarast.

 

Er far, Joso Zenithar

 

”Men jag minns honom inte ens…” Stella lade ifrån sig brevet. Hon reste sig för att packa upp idrottskläderna men köket blev skevt och vint och hon satte sig ner igen.

”Jag har bara träffat honom några få gånger”, sa Aldis, ”Ingrid träffade honom när jag var i Indien.”

Stella satt tyst och såg på henne och kände sig tom. Hennes far: hon hade en far och han hade hört av sig. Hennes far Joso Zenithar. Det hade bara varit ett namn, ett spöke som det inte talades om. Hon hade inte ett enda eget minne av honom, bara ett gammalt foto: Vem var han nu? Hur såg han ut?

”Joso?” Stella såg på mostern, ”Varför skulle han vilja att vi kommer och bor hos honom nu?” Han hade aldrig brytt sig, inte en enda födelsedag, inte en enda dag som hon kunde minnas hade hon någonsin träffat denne man. Och nu ville han att de skulle komma och bo hos honom, bara sådär.

Aldis satt tyst med ett veck mellan ögonbrynen.

”Jag och Jacob kommer inte att flytta”, utbrast Stella. Det var ju de och mostern, så hade det alltid varit. Men ändå: Det var Joso, hennes far hade hört av sig och hon kände sig yr. Hade hon inte alltid drömt om detta?

”Vart ska vi flytta?” Det smällde i ytterdörren och Jacob såg in i köket.

Hon hann inte få fram något innan hon reagerade på den ovanliga synen: hennes femtonårige lillebror var täckt av lera från skorna till håret.

”Vad har hänt?” Aldis stirrade på honom.

”Inget”, han kastade av sig ytterkläderna och ryggsäcken.

”Varför är glasögonen sönder?” Mostern sköt tillbaka sina egna på näsan och gick runt köksbordet mot honom men innan hon hann göra något smällde det också i dörren till Jacobs rum. Hon suckade men knackade på.

”Jacob?” Mostern öppnade dörren igen, ”Fick du bra betyg igen?”

”Ja.”

”Är de andra killarna avundsjuka?”

”Kom igen nu, Jacob, tala om vilka det var så jag kan klå upp dem!” sa Stella och ställde sig med armarna i kors i dörröppningen. Hon sa det ironiskt men hon hade inte tackat nej till att verkligen göra det. Så märkte hon att hon darrade och hon höll armarna stadigt mot kroppen för att inte visa det.

Jacob stod mitt på golvet och såg på dem med höjda ögonbryn, det hade blivit ränder i ansiktet där leran runnit och han drog handen över ögonen.

”Det kvittar, vi ska ju ändå flytta”, han ryckte åt sig en gammal handduk och strök sig över ansiktet, ”Vart ska vi? Rom? New York?  Hyreshuset på nästa gata?” Jacob log blekt.

”Jacob, vår…” Stella stakade sig på det obekanta ordet, ”Pappa… har hört av sig.” Hennes inre skälvde till, hon hade på något sätt förlikat sig med att aldrig få träffa honom men nu hade allt ändrat sig.

Brodern såg på henne och vinklade huvudet, så som han brukade när han tvivlade på något hon sa.

”Vad sa du?” Han fumlade med glasögonen, som var skeva och spräckta, men han satte tillbaka dem på nästippen ändå.

”Vi får ge det tid och se vad som händer”, sa Aldis och log. Hon rufsade Jacob i håret, vilket klarat sig relativt bra från leran, och fortsatte, ”Och vi får ta och fixa nya glasögon åt dig, professorn. Jag ska se om jag hittar dina gamla så länge.” Mostern gick iväg och Stella räckte fram brevet till brodern.

”Jag förstår det inte, men du kan ju se om du får ut något av det…”

Jacob torkade av sig om händerna och läste igenom det.

”Så det händer verkligen?”

Stella mötte sin brors intensivt blå ögon, de hade en färg likt ingen annans.

”Jag vet inte.”

Aldis kom tillbaka med ett par gamla metallfärgade glasögonbågar.

”Här är de”, sa hon och Jacob tog emot dem.

”Kommer du följa med oss?” frågade han.

Mostern snörpte på munnen.

”Det är något mer, eller hur?” Stella spände blicken på henne.

”Joso har sagt att han skulle höra av sig en dag, vilja att ni ska komma och bo hos honom men jag har nog trott att han aldrig skulle göra det. Jag vet att Ingrid älskade honom men jag vet verkligen ingenting om honom mer än att han är van vid att få sin vilja igenom.”

Stella kände hur vartenda hår på hennes armar ville resa sig.

”Jag vet inte vad jag ska tro längre, allt Ingrid berättade… Men en sak ska ni ha klart för er och det är att jag inte bara tänker lämna bort er, han kanske är er far men ni är mina barn nu.”

 

 

Hela kvällen letade Stella efter fotot, hon letade efter det enda beviset på att han fanns. Regnet hade tilltagit och smattrade högt på takplåtarna utanför fönstret, det lät som klappret av hovar. Hon välte ut en byrålåda på mattan och letade igenom ännu en hög av skräp, oväsentliga papperslappar och småsaker som hamnat där för att de någon gång ansetts ”synd att slänga”. Under ett rött kuvert från en för längesedan glömd brevvän låg det, ett foto som var ljusskadat i hörnet. Stella kom ihåg det mycket väl, varje liten del var bekant. Hon hade varit fanatisk när hon som elvaåring fått tag på fotot, haft med det överallt och tittat på det varenda dag i hopp om att han skulle komma. Men han hade aldrig kommit och hon hade lagt undan det, inte velat se mannen som svikit henne så mycket. Nu hade hon trott att känslorna svalnat till likgiltighet men hon kände ändå att de låg kvar i henne och gnagde.

På fotot satt föräldrarna på en stentrappa med en bakgrund av murgröna, Ingrid hade en enkel ljus klänning och Joso vit skjorta och svarta byxor och de skrattade som om kameran inte varit där. Fadern såg ut att vara lång och stark, till och med vacker, med axellångt mörk hår. Stellas pappa. Hon hade inte sett sina föräldrar sedan hon var knappt tre år. Men modern var död. Stella såg sina egna drag tydligt hos både Ingrid och Joso, hon hade samma halvlockiga hår som sin mor men en mörkare färg som sin far. Fylliga läppar som sin mor och rak bestämd näsa som sin far. Det var nästan kusligt att återse fotot nu när hon började bli vuxen, hon var deras gemensamma avbild.

Datorn blinkade till och Stella klickade fram Linn som satt i sitt eget rum på andra sidan den lilla staden.

”Stella! Har du sett? Jag har lila hår!” Vännen drog handen i håret framför kameran och skrattade.

”Så du gjorde det?! Jag visste inte om du skulle våga”, Stella lade fotot på skrivbordet och log, ”Det blev riktigt snyggt, ju!” Hon försökte låta som att hon inte var chockad, som om hon inte hade något nytt att säga, för hon visste inte hur eller vad hon skulle berätta.

”Vad gör du förresten? Jag och Micke tänkte kanske sticka på bio nu, vill du med?”

”Inte idag.” Stella satte sig på stolen, ”Jag har lite att pyssla med, men vi ses imorgon.”

Linn putade på munnen men nickade.

”Okej, syns imorgon darling, peace out!”

Samtalet avslutades och Stella plockade upp kortet igen.

”Vem är du?”

Den leende mannen verkade snäll, elaka människor kan inte skratta på det viset. Så knackade det på dörren och mostern stack in huvudet.

”Är det bra med dig?”

Stella nickade.

”Åh, det där kortet”, Aldis gick in i rummet och såg på det, ”Det var faktiskt jag som tog det här fotot, bara ett par veckor efter bröllopet”, Hon lade handen på kinden och skakade på huvudet, ”Jag kan inte fatta hur länge hon har varit borta nu. Du liknar henne mycket, Stella, du är bara lite längre och har grönare ögon.”

”Hur var Joso?” Han var ändå den vita fläcken i hennes minne, hennes mor hade mostern pratat mycket om genom åren. Hur vacker och intelligent hon varit.

”Seriös, även om han skrattar här så var han inte den typen som man umgås lätt med. Men det har väl sina förklaringar också.”

Stella rynkade pannan och Aldis märkte det.

”Han är ingen vanlig man”, sa hon med eftertryck, ”Jag kan inte förklara det, ni behöver se själva men han är annorlunda och kommer från en annorlunda familj.” Mostern strök undan en hårtest från Stellas ansikte, ”Jag tror faktiskt att du och Jacob måste lära känna era rötter även om det tar emot att skicka iväg er, så tror jag att ni behöver träffa honom när han nu vill det”, hon log lite trött, ”Ska vi prata mer imorgon?”

Stella nickade och mostern kramade om henne.

”God natt med dig.”

Dörren stängdes efter mostern och Stella kröp ner i sängen och funderade över vad som just sagts. Det hade kunnat betyda vad som helst att Joso kom från en annorlunda familj. De kunde vara galna, eller vad som helst. Det skulle kunna förklara varför de inte haft kontakt med honom. Var det verkligen en bra idé att då ta upp kontakten nu?

Hon låg så en bra stund och stirrade upp i taket. Ibland lystes det upp av en bil som åkte förbi och skuggorna vandrade från ena sidan till den andra. Sedan var det mörkt igen. Hur skulle hon någonsin kunna somna efter vad som hänt? Hon kände sig helt klarvaken.

Det plingade till i mobilen och ett meddelande från Linn visades på skärmen: Fest i rivningskåken ikväll, kom hit! Stella tittade på meddelandet en liten stund och funderade över vad som tagit åt vännen sedan hon skaffat pojkvän, hon verkade veta om varenda fest som skedde.

”Bättre än att ligga här och grubbla”, mumlade Stella och drog på sig ett par svarta jeans och en varm tröja.

Sedan smög hon ut och såg om Aldis hade stängt dörren till sitt sovrum. När kusten var klar letade hon efter Aldis öl i kylskåpet, men hittade ingen och gick ut i höstmörkret utan dricka. Hon hade aldrig smugit ut till en fest förr. Men någon gång måste ju bli den första, tänkte hon, och rivningskåken låg bara två gator bort, där skogen började.

Det var vindstilla ute nu och regnet hade slutat. Gatlamporna speglade sitt ljus i vattenpölarna på asfalten. Hon kunde höra musik så fort hon kom ner till rätt gata och siluetter av ungdomar som försvann in i trädgården.

Linn stod utanför huset med pojkvännen och hans kompis och skrattade.

”Stella!” Vännen gav henne en stor kram, ”Du kom i alla fall! Jag sa…” började hon och lade armen om hennes axlar, ”att jag var helt säker på att du skulle komma, för du lät sådär fundersam och sådant och då vet jag att du vill hitta på annat för att slippa fundera mer. Och rätt fick jag!”

”Du känner mig”, Stella log.

”Micke visste att det skulle bli fest här ikväll, så när jag började prata om bio så tyckte han att det här lät bättre!” Hon skrattade sitt ljusa skratt igen och pussade Stella på kinden och sänkte rösten, ”Jag tror att Hannes gillar dig”, viskade hon i örat.

Hannes tog upp en öl ur sin kasse, öppnade kapsylen men nyckelknippan, och räckte över till Stella. Hon tog emot den och drack en klunk, det var beskt men hon svalde ändå.

”Så vem håller i festen?” frågade Stella och tittade in mot ljudet av musik och människor i det fallfärdiga huset. Hon tänkte inte låtsas om det som Linn just viskat, hon var inte intresserad av hennes pojkväns vän.

Tillsammans gick de in i hallen och två killar sprang förbi in i andra rummet där levande ljus var uppställda i fönstren.

”Nja, asså, det är typ några som drar runt och ordnar sådant här”, sa Micke med sin sävliga röst och ryckte på axlarna, ”Jag vet inte riktigt, kan vi inte bara kolla läget?”

Stella sa inget mer utan lät sig dras med in genom rummen till baksidan av huset. Lyktor tända i höstträdgården och många ungdomar fanns där, flertalet hällde i sig öl. Någon spelade electromusik i huset men nästan ingen var där inne.

”Det här gillar jag!” sa Linn förtjust och drog Mickes armar runt sig. Sedan såg hon på Stella, ”Du ser skeptisk ut.”

Stella såg på trädgården med fulla tonåringar och tänkte att Linn nog läst henne rätt, men det tänkte hon inte erkänna.

”Nej, det är mysigt, men ska vi inte gå och dansa?”

”Men det är ju här det händer”, muttrade väninnan och Stella ryckte på axlarna. Om Linn skulle stå och hångla med Micke ikväll och hon inte kände någon annan på festen än Hannes så kunde det bli mer jobbigt än kul. Hon såg hur han stod och skruvade på sig och så öppnade han ytterligare en öl.

”Vill du ha en till?” frågade han.

Stella höll upp ölen hon redan hade och skakade på huvudet.

”Jag har än, men tack”, det skulle inte bli någon mer, hon skulle dricka upp den här och sedan gå hem. Nu hade hon i alla fall försökt agera som en sådan där rebellisk tonåring, men det verkade inte riktigt vara hennes grej.

”Jag har tänkt på att du har så udda efternamn, jag har liksom inte hört någon annan som heter Zenithar”, sa Hannes, ”Vart kommer det ifrån?”

Stella tänkte på brevet igen, och på pappan som skrivit det, och hon ville inte prata om sin familj ikväll så hon drog till med det som hon vanligtvis sa när någon undrade:

”Jag vet inte”, hon ryckte på axlarna, ”Jag känner inte min pappa.”

”Okej.” Han flyttade sig närmare henne, ”Säkert att du inte ville ha en till öl?”

”Inte än i alla fall”, sa hon och tog ett steg bakåt för att slippa Hannes ölstinkande andedräkt. Hon studerade den dimmiga blicken och funderade på hur mycket han redan hade druckit.

Hannes märkte inte steget utan lade istället en arm över hennes axlar och böjde sig nära.

”Jag tycker att du är söt”, sa han och Stella kände paniken växa inombords.

Hur skulle hon ta sig ur det här utan att göra en scen? Hon skulle förstöra hela festen för Linn och Micke om hon sprang därifrån helt plötsligt.

”Tack”, sa hon lågt och försökte försiktigt skjuta honom ifrån sig.

Men full som han var begrep han inte vinken utan verkade tro att hon ville röra vid honom och hans fingrar grävde sig in i håret i nacken på henne. Paniken rann till och utan att hon hann tänka knuffade hon undan honom och tog ett stort kliv bakåt.

”Stella!” skrek Linn till.

Hon vände sig om. Alldeles intill henne flammade en av lyktorna upp och en flicka snubblande in i den och föll ner i gräset. Flickan började brinna, både det långa håret och kläderna och hon skrek. Lampoljan rann ner över hennes kläder. Alla runt om stod som paralyserade och såg på. Stellas blick fastnade vid lågornas ljus och hon kastade ifrån sig ölen och slängde sig över den skrikande flickan. Händerna grep tag om hennes brinnande armar och hon tryckte ner henne i det blöta gräset.

”Sluta!” skrek Stella och elden slocknade omedelbart. ”Ring ambulans!” ropade hon sedan och Hannes fumlade fram mobilen och tryckte de tre siffrorna.

Flickan skrek och grät men Stella kunde inte se att hon var svedd mer än i håret och på kläderna. Hon släppte henne och flickans vänner kom fram och hjälpte henne till sittande. Där satt de sedan och hulkade.

”Stella! Brände du dig?!” Linn tog och såg på hennes händer men Stella skakade bara på huvudet.

Hon kände sig illamående. Hon hade lampolja på händerna men inte ett enda märke från elden. Det mest märkvärdiga var att hon hade en bestämd känsla av att elden gjort som hon sagt. Men så kunde det naturligtvis inte ha gått till. Den blöta marken hade släckt elden, självklart var det så.

”Jag går hem nu”, sa hon och sprang därifrån.
Boken crowdfundas på Kick-starter 16 maj-15 juni och trycks i sommar, 2016. Håll dig uppdaterad och sprid ordet. DU kan bland annat gilla sidan på Facebook och rekommendera dina vänner! 

För att läsa kapitel två, klicka HÄR!

Bästa hälsningar/ Ida Öhnell

 

[product id=”578″]

[product id=”450″]