Dimhölje slott

Trollkarlens arvinge kapitel 2

Posted on Posted in Blogg, Trollkarlens arvinge

Har du inte läst kapitel ett? Lugn, klicka bara HÄR!

 

The Raven

Kapitel 2: Herr Brödlös

Första lektionen på schemat var idrott och Jacob satt inträngd i sitt vanliga hörn i omklädningsrummet. Han drog en t-shirt över huvudet. Ali vågade inte prata med honom idag och det var ett dåligt tecken. Den besvärade vännen satt istället och låtsades skratta åt ett dåligt skämt som Antti berättat.

Jacob plockade fram sina gymnastikskor ur väskan men upptäckte plötsligt hur alla i rummet tystnade. En skugga föll över ryggsäcken och han svalde. Antti såg ner på honom, ryckte tag i hans skor och kastade dem till Ali.

”Spola dom”, sa han och vännen gav Jacob en skyldig blick innan han gick och slängde skorna i toalettstolen. ”Så, du har kommit tillbaka, din lilla råtta?” Tystnaden var total i omklädningsrummet och Johan tryckte hotfullt igång alla duscharna. ”Sa jag inte vad som skulle hända om du visade din fula nuna här igen?” Anttis grisögon såg på honom med uppenbar avsmak. ”Gå till duscharna.”

Jacob slet av sig glasögonen och reste sig upp, han visste att det inte var lönt att kämpa emot. Ingen skulle stå på hans sida. Inte ens Ali. Han gick några steg och hörde hur Antti följde efter honom. Johan stod vid duscharna och log. De skulle blöta ner mer än Jacobs skor. Det var inte lönt med försök till motstånd. Ändå vände sig Jacob tvärt om och slog ena näven rakt i magen på Antti. Pojken stönade till och vek sig dubbel.

”Din jävla skit!” skrek Johan och ryckte tag i Jacob och kastade in honom i duscharna.

Det kalla vattnet smetade fast Jacobs kläder mot huden och han huttrade till av den plötsliga kylan.

”Du tigger ju om stryk!” Anttis ögon hade antagit en oroande röd ton. Han störtade in under vattnet och tryckte upp Jacob mot väggen. ”Nu ska du dö, ditt jävla as!” Antti körde näven i Jacobs mage så att han tappade luft och gled ner på det blöta golvet. Sedan sparkade han på smalbenet så att Jacob kröp ihop och bet samman käftarna för att inte skrika. Antti hade laddat för ännu ett slag när en röst hördes.

”Det räcker väl nu?” Det var Ali som sa det, men han fick en örfil av Johan och sjönk ner på bänken igen.

Johan skrattade, han skrattade hejdlöst, men de andra pojkarna i klassen tog sig tysta och blinda därifrån. Skrattet ringde i Jacobs öron och hans knogar vitnade. Ilskan pumpade inom honom och innan han själv hann förstå vad han gjorde, så var han uppe på fötter och gav Johan ett knytnävslag rakt i ansiktet. Pojken blev så förvånad att han vacklade in i duschen. Blodet rann från den spruckna läppen och färgade den vita tröjan röd.

I samma stund öppnades dörren till omklädningsrummet och deras idrottslärare kom in.

”Vad är det som händer?!” Han knuffade Antti åt sidan och Jacob visste med en gång vad det såg ut som. Johan stod nära till tårar med sin blodiga läpp och Jacobs näve var fortfarande knuten.

”Jacob Zenithar! Vad i helvete håller du på med?!” Läraren drog ut pojkarna ur duschen och stirrade på dem.

”Han slog mig i magen”, sa Antti.

Läraren gav Johan en näsduk att hålla mot den blödande läppen.

”Vi får ta dig till syster”, sa han och väntade på att Johan tog på sig torra kläder under snyftningar och hulkningar.

Johan spelade så ynklig att till och med Jacob fick av skuldkänslor över vad han hade gjort. Han stod stilla och kände vattnet droppa från honom ner på golvet. Kände kyla sprida sig över hans hud och sedan inåt.

”Och du stannar här!” läraren vände sig om och pekade på Jacob. ”Dig tar jag hand om sedan.”

”Psykfall”, muttrade Antti och de tre gick iväg.

Jacob mötte inte Alis blick, det var bara han och en till pojke kvar men de smög tysta därifrån och lämnade honom ensam kvar.

Han drog av sig de blöta idrottskläderna och slängde dem, tillsammans med gymnastikskorna, i plastpåsen som han tryckte ner i väskan. Här tänkte han inte stanna. Smärtan dunkade i smalbenet och ett stort blåmärke började redan framträda. Glasögonen var i alla fall oskadda den här gången. Han slängde på sig sina vardagskläder och skyndade ut därifrån.

I korridoren krockade han nästan med Julia.

”Hej Jacob!” hon stannade upp, ”Vad är det som har hänt?”

”Inget”, svarade han men kunde inte låta bli att se på henne. Julia var alltid snäll och söt, men också ihop med Johan.

”Jag måste gå nu.”

”Men Jacob?” Hon lade en hand på hans arm men drog snabbt undan den när hon mötte hans blick.

”Jag ska flytta”, sa han tonlöst och gick sedan därifrån. Han kände hennes blick i ryggen men vände sig aldrig om.

 

 

”Aldis?” Stella såg på den överkokta spagettin framför sig och undrade om hon skulle lyckas med att äta den.

”Ja?” Aldis satte sig men reste på sig igen och hämtade ostsåsen.

”Begriper du dig på killar?”

”Skulle jag vara fyrtioett och singel ifall jag gjorde det?” svarade hon och skrattade till lite, sen letade sig ett leende fram i ena mungipan och hon såg på Stella.

”Är det någon speciell?”

Stella skruvade på sig och tryckte in pastan i munnen.

”Nej.” Det var det inte heller, det hade det aldrig varit. Kanske var det just därför som hon frågade. Att Linn hittade nya pojkvänner hela tiden gjorde inte saken lättare. Pojkar borde helt enkelt vara mer intressanta, hon var ju tonåring, en så kallad i varje fall. Hannes borde vara intressant till exempel, det var ju inget fel på honom, men hon kunde inte spåra ett uns av attraktion inom sig utan snarare motsatsen. Det enda som varit intressant med festen var elden, och vad som egentligen hänt där. Det hade gått så fort alltsammans men hon hade en bestämd känsla av att hon sagt till elden att slockna. Men det var ju omöjligt. Hon stirrade på det lilla ljuset som stod tänt på köksbordet.

”Jacob!” ropade Aldis, ”Kommer du?!”

Dörren till Jacobs rum öppnades och han släpade sig ut i köket och satte sig. Brodern drog en hand genom det tjocka mörkblonda håret och såg sömnigt på dem.

”Säg inget, jag vet att det inte ser klokt ut”, sa han och tog av sig glasögonen. Han gnuggade sig i ögonen.

”Jag tycker att de passar bra på dig”, sa Aldis, ”Lite mer karaktär.”

”Jag vill ha linser”, muttrade han.

”Vi får väl se hur det blir.” Aldis plockade fram ett brev ur posthögen på bordet och lade det framför dem, ”Det har kommit ett brev till idag.”

Stella mötte sin brors ögon och drog sedan brevet till sig och öppnade det. Jacob böjde sig närmare och tog på sig glasögonen igen så att också han kunde läsa.

 

Kära Stella & Jacob,

 

Jag skickar min chaufför att plocka upp er lördagen den sextonde oktober kl.19.00 för att sedan ta er direkt hem till mig. Ni behöver inte ha med er mer än det nödvändigaste, jag har allt ni kan tänkas behöva. I händelse jag inte hunnit hem när ni kommer så möter min kollega Alexi er.

 

Jag ser fram emot att ni kommer, ni är mycket efterlängtade.

 Joso Zenithar

 

”Vi måste ta ett beslut nu”, sa Aldis och sköt ifrån sig tallriken och lade händerna knutna på bordet, ”Så, vad känner ni inför det här?”

Jacob såg alldeles tom ut i ansiktet, så Stella tänkte att det kanske var hennes beslut. Hon läste brevet igen för att ta in vad som egentligen stod där. En chaufför skulle hämta dem och sedan skulle eventuellt en annan människa möta upp dem. När skulle de få träffa Joso? Men även om alla omständigheter egentligen talade emot deras far så visste Stella redan vad hon ville. Hon kände det i hela kroppen och det fanns ingenting som skulle få henne att ändra ståndpunkt. Ville hennes far träffa henne så tänkte hon träffa honom. Äntligen skulle hon få en chans att träffa en av de två människor som hon saknat genom hela livet, träffa en av sina riktiga föräldrar. Ingenting skulle få ta den chansen ifrån henne, inte nu.

”Jag vill åka”, sa hon och vek ihop brevet.

Aldis såg bekymrad ut när hon sa det men nickade.

”Alltså jag vet inte vem han är eller om jag någonsin vill veta det”, sa Jacob och såg på Stella, ”Men jag har inget emot att slippa min skola och om du vill åka så följer jag med.”

 

 

Det blev lördag och solen sjönk sakta mot hustaken i den tysta oktoberkvällen. Allt som hördes ute var löven som rasslade till och föll mot marken. De kalla höstvindarna hade till slut övervunnit den bortbleknande sommaren och allt som fanns kvar var väntan på vinter.

Det låg en bedövande känsla över alltihop, som om ett vakuum lagt sig och vägrade släppa taget. Aldis drog gång på gång ett ansträngt andetag som om hon glömt bort att andas.

Prick klockan sju på kvällen bromsade en bil in utanför huset. Stella drog upp dragkedjan och sedan följde Aldis dem till parkeringen. Med ljuset på stod en svart bil parkerad på tvären framför dem och den svarta lacken var så välskött att den speglade hyreshusen runtomkring. Även fönstren speglade omgivningen, för de var alla mörktonade. Aldis tog ett steg framför dem, men Stella märkte hur nervös hon var, så hon grep lugnande om mosterns hand. En man i mörk frack med stora runda glasögon hoppade ur bilen. Han lade den lilla överkamningen på plats och satte på sig en gammal sliten höghatt innan han kom fram till dem och bockade artigt genom att svänga av sig hatten så att överkamningen åter hamnade på sned.

”Jaha, det här måste vara Stella?” Han skakade hennes hand och sedan vände han sig till Jacob. ”Och Jacob?” Brodern nickade och mannen skakade även hans hand. ”Ni kan kalla mig herr Brödlös, jag arbetar för er far”, sa han och ett stort varmt leende spred sig över läpparna.

”Jag är Aldis”, Aldis sträckte fram handen och den lille herren studerade henne.

”Ni liknar er syster, precis lika vacker”, och hon fick en kyss på handen.

Stella blinkade till, han var som tagen ur en film eller en annan tid.

”Du kände henne?” frågade Aldis.

”Ja visst, frun, jag jobbade för mäster Zenithar redan under de åren. Fantastisk kvinna, det är synd och skam, det som hände.” Han gick runt bilen, öppnade bakluckan och ställde in deras väskor.

Aldis kramade dem hårt och herr Brödlös öppnade även dörren till baksätet. Stella kastade en blick på hyreshuset och kröp sedan in över det svarta lädersätet med Jacob efter sig.

”Lova att ringa om det är något, jag kan alltid komma och hämta er”, sa Aldis.

Chauffören stängde dörren och hoppade in i framsätet.

”Hälsa Joso att han hör av sig till mig omedelbart när de har kommit fram”, fortsatte Aldis och mannen lade sin höghatt i sätet bredvid sig och såg sedan upp på Aldis i dörröppningen.

”Det ska jag absolut göra, frun, men jag måste tala om för er att mäster Zenithar är en väldigt upptagen man. Trots det tror jag att han kommer att ta kontakt med er så snart han får chansen.”

”Om han är så upptagen har han väl inte tid för sina barn?”

”Jag förstår precis hur ni känner, men kan försäkra er om att detta är något som han verkligen har sett fram emot.”

Aldis nickade och tittade in på Stella och Jacob.

”Då ses vi snart”, sa hon och mannen stängde dörren.

Stella sjönk ner i sätet och motorn spann igång. Hon kunde se mostern ställa sig en bit från bilen, med armarna korsade över varandra i kylan.

”Har ni det bra?” Herr Brödlös stack fram huvudet mellan framsätena och de nickade. Ett stort varmt leende visade sig under mustaschen. ”Bra, lite musik?”

”Gärna”, sa Stella och han vände sig fram igen, tryckte igång radion och sedan körde de iväg.

Aldis vinkade men de nattsvarta rutorna gjorde att det inte var lönt att vinka tillbaka och snart var hon utom synhåll. Deras chaufför sjöng redan med i refrängen av en okänd låt. Det visade sig snart att han tyckte mycket om sin musik och både höjde volymen och sjöng med allt starkare ju längre de körde.

”Vilka är det?” frågade Stella, musik var ett av hennes intressen och det här liknade någon slags flerstämmig folkmusik blandad med toner från både mer klassisk fiol och melodiös hårdrock. Helt i enlighet med hennes egen smak.

”Förlåt?”

”Vilka är det som spelar?”

”Vet du inte det?” Herr Brödlös såg på henne med hjälp av backspegeln och skakade på huvudet. ”Vad lyssnar ni på om ni inte lyssnar på Emmers bröder?” frågade han och skrattade.

De sa inget mer. Bilen rullade iväg genom ett landskap som svartnade allt mer. Det var som att se ut i en värld höljd i dunkel. Mot den svarta himlen tecknade sig ännu mörkare siluetter av berg och skogar. Lampor i natten blev en mer och mer ovanlig syn och bara bilens strålkastare sken upp vägen framför dem.

”Hur tror du att han är?” frågade Jacob men Stella sa inget och han fortsatte, ”Han måste vara rik om han har chaufför.”

”Ja”, sa Stella men satt och tänkte på fotot som hon hade av honom. Han kanske inte alls såg ut så längre och hon undrade om hon skulle känna igen honom. Hennes hand letade sig till silverstjärnan runt halsen. Fingrarna trevade över den vackra snirkliga ytan. Deras mor, Ingrid, hade fått den av Joso och Stella hade burit den så länge hon mindes. Aldis sa att hon fått den vid begravningen av deras mor.

”Hur långt är det?” frågade Stella högt och hennes hand lämnade smycket.

”Vi är där på ett ögonblick”, svarade chauffören och nynnade vidare.

En gul lampa blinkade till framme vid radion samtidigt som bilen tycktes bromsa in. Det vibrerade till och Stella kände det som om en tryckvåg träffat bilen. För en sekund satt hon skräckslagen och höll krampaktigt i sätet. Men inget hände och hon slappnade av igen. Hade något hänt eller inte?

Landskapet utanför de tonade rutorna verkade inte längre bekant, det var kalt och bergigt. Vilket väderstreck de hade åkt och hur långt kunde hon inte säga. Jacob satt med trumpen min och stirrade ut genom fönstret, som om han var djupt inne i sina egna tankar. Det var länge sedan Stella kunnat säga vad han tänkte på, han blev mer och mer tillknäppt och allvarlig ju äldre han blev. Stella lade armarna i kors och sjönk ner i sätet. Vägen framför dem sköt som ett grått streck genom en svartnande värld.

 

Läs kapitel 3 HÄR!

Boken crowdfundas just nu på Kick-starter, klicka på länken för att komma till äventyret! DU kan bli en del av äventyret! Gilla sidan på Facebook och rekommendera dina vänner!

Bästa hälsningar/ Ida Öhnell

 

Vill du ha bilder på slottet? I butiken hittar du både vykort och signerade print: