Har du inte läst föregående kapitel? Bara lugn, och följ länken till Kapitel 1 eller Kapitel 2.
Kapitel 3: Zenithars borg
De körde upp längs en lång allé av knotiga, kala träd och närmade sig en skugga, som växte sig större och större mot natthimlen. Slutligen stannade herr Brödlös framför en stor byggnad.
Musiken tystnade.
”Då var vi framme.” Chauffören hoppade ut, tog på sig höghatten och öppnade dörren för dem.
Kalla vindar strök Stella över benen och slet sedan tag i jackan. Hon knäppte knapparna och såg sig om. En borggård av grå sten sträckte sig väldig framför dem i mörkret och löv smög prasslande iväg över stenarna. Runt om på de höga murarna satt uthuggna bevingade varelser och stirrade ner på dem och mitt på gården stod en fontän. Den sprutade inte vatten men statyn av en månghövdad drake reste sina skräckinjagande gap mot den svarta himlen. Gatlyktor, vars stolpar såg ut att ha växt upp ur jorden likt stjälkar, var det enda som gav ljus i den skumma kvällen. Framför dem ledde en bred trappa upp till borgens portar. Fönster gapade tomma och mörka och tornen reste sig så högt mot skyn att deras toppar försvann i dunklet.
”Var tror du att vi är?” mumlade Jacob.
Stella mötte hans ögon men hittade inga ord.
Herr Brödlös plockade ut deras väskor ur bilen.
”Sådär ja”, han smällde igen bakluckan.
”Bor Joso här?” Stella fuktade läpparna.
”Det stämmer, fröken.”
I samma stund hörde hon steg och en man i lila rock kom nedför stentrappan. En svart höghatt satt på hans huvud och han bar svarta handskar och höga stövlar. Rockens färg var stark och iögonfallande även i kvällens dystra ljus. När mannen kom närmare kunde Stella också se det kopparröda håret som var tillbakahållet av ett band i nacken. Det kunde inte vara hennes far, han såg helt enkelt inte alls ut som mannen på Stellas foto. Dessutom måste denne man vara yngre än så, kanske trettio år. Han stannade på det sista trappsteget och vägde på en käpp medan han vinkade dit dem. Stella knuffade till Jacob och de tog sina väskor och gick fram.
”Så…” Mannen granskade dem med ett svagt leende, ”Detta är Stella och Jacob.” Det var ingen fråga, men de nickade. ”Mäster Zenithar var tvungen att resa bort men hoppas att vara tillbaka imorgon kväll.”
”Imorgon kväll?” fick Stella ur sig och stirrade på mannen. Hon hade suttit i bilen och förberett sig på att få möta Joso, på att få möta sin egen far, och så var han inte hemma.
Jacob gav Stella en nattsvart blick och släppte sedan väskorna på marken med ett dunk.
Mannen i den lila rocken studerade hans reaktion men svängde sedan med lätthet runt på käppen.
”Jag heter Alexi Ramsvarte, ni kan kalla mig Alexi. Ni måste vara trötta, kom så ska jag visa er in.” Han inväntade inget svar utan vände på klacken och gick uppför trappan igen.
Syskonen tog sina väskor och följde efter mannen. De nådde de stora dörrarna med järnbeslag och kom in i en stor hall med brinnande ljus utmed väggarna. Bonader och mattor från en till synes svunnen tid prydde väggarna och golven med sina slitna mönster. Ingenting såg nytt ut.
”Tycker ni om det?”
Stella ryckte till och höll på att tappa väskorna för Alexi var alldeles inpå dem. Han drog igen de tunga järnbeslagna dörrarna och låste.
”Så där”, han vände sig om och såg på dem.
”Arbetar du för Joso?” frågade Jacob, men mannen ryckte på axlarna.
”Ja, det kan man kanske säga. Kom med här.” Och han fortsatte att gå varvid Jacob skakade på huvudet.
Stella gav sin bror en undrande blick, vem var mannen? De gick upp till övervåningen där vindlande korridorer mötte dem och en åldrig lukt av sten och damm. Slutligen stötte Alexi på en dörr med käppen, så att den öppnade sig.
”Där är ditt rum.”
Stella var beredd på att se en kal, mörk kammare, men värme och ljus strömmade emot henne från en öppen brasa. Väggarna var mörka men golvet täckt av den ljuvligaste mönstrade mörkröda matta. En stor himmelssäng stod i ena änden av rummet och i den andra en jättelik garderob och ett skrivbord. Tre stora fönster med tunga röda gardiner inramade den mörka kvällen utanför. Spindelväv hängde från taklampan men annars var rummet fint. Så fint ett rum kunde bli. Stella hörde Jacob vissla till.
”Och detta är ditt.” Alexi öppnade dörren mitt emot i korridoren och Jacob gick omedelbart in. ”Freja kommer och hämtar er till kvällsmaten. Vi ses då”, och så gick mannen därifrån.
Stella gick in i broderns rum men stannade till och stirrade upp i taket. En glaskupol höjde sig över dem och visade stjärnhimlen ovanför.
”Har du sett?” utbrast Jacob.
De blinkande stjärnorna låg spridda över himlen likt ett regn av mynt. Silverstoft virvlade mellan dem långt där uppe, ute i rymden. Hon gick längre in i rummet för att se stjärntecknen och såg både Karlavagnen och Skytten alldeles tydligt. Jacob kom åt en spak i golvet vid dörren. Med ett tungt väsande ljud drogs det för ett tak över glaskupolen. De stirrade medan kupolens skugga föll över dem samtidigt som lamporna i rummet tilltog i ljusstyrka.
”Stella, nyp mig”, viskade han.
”Men vad är det här för ställe? Var har vi hamnat?” sa hon tafatt.
”Förstår du hur coolt det här är?”
Stella vände blicken mot sin bror. Hans ögon var vidgade och riktigt lyste. Hon rynkade pannan och gick fram och värmde sig vid brasan som sprakade i ena änden av broderns rum. Men Jacob drog i spaken så att himlavalvet åter öppnade sig över dem och sedan satte han sig på den tjocka mattan.
”Du hörde Alexi, han kommer imorgon och då kan vi fråga…”
Stella satte sig på mattan bredvid sin bror och strök håret över axeln.
”Det här känns inte alls bra, ” sa hon.
Jacob var tyst en stund.
”Nej, jag mår illa”, mumlade han sedan.
Stellas lillebror var blek och verkade trött.
”Det kommer att bli bra, hur det än blir så blir det bra, vi kommer i alla fall få veta vem han är.”
”Och om det är bättre att inte veta?” Jacob höjde på ögonbrynen, ”Så länge man inte vet så kan man ju bestämma själv hur en människa är. Jag kan låtsas att han är vem som helst.”
”Jag vet hellre”, Stella såg fundersamt upp på stjärnorna igen, ”Mer nu är någonsin.”
Brodern lade armarna i kors och såg istället ner i golvet, så Stella rufsade till honom i det nästan blonda håret, hans yviga hår var så tacksamt att rufsa till, men Jacob höjde händerna och slog undan henne.
”Lägg av!” Sedan såg han irriterat på henne, ”Vem bor i en gammal borg mitt ute i ingenstans?! Vi får väl vara glada om han inte är en psykotisk mördare!”
”Men lägg av!”
”Han har inte velat träffa oss på hela den här tiden och nu hämtar han hem oss och sätter oss ensamma på det här stället? Varför kunde han inte vara här och träffa oss för? Jag tror inte att jag vill vara kvar här, vi skulle aldrig ha åkt.”
”Jag åker inte härifrån innan jag har träffat Joso”, sa Stella.
Stella tog mobilen ur byxfickan, men det fanns ingen mottagning alls och hon muttrade lite.
”Har du mottagning på din?” frågade hon och Jacob rotade fram sin ur dataväskan men han skakade på huvudet.
”Nej.”
”Jaha, stenväggarna blockerar väl signalerna. Jag kan testa att ringa Aldis vid ett fönster sen.”
Sedan tyckte hon sig se en skugga i ljuset mot väggen och vände sig om. En nattsvart katt satt på tröskeln till Jacobs rum och betraktade dem.
”Jacob, titta…”
Katten satt kvar och studerade dem med sina gula ögon så Stella närmade sig och sträckte fram ena handen så att den kunde nosa.
”Är du pappas katt, tro?”
Katten nuddade handen med sin mjuka lilla nos, nosade och buffade till den. Det var som om en elektrisk stöt hade träffat Stella och hon ryckte undan handen.
”Jag undrar om det finns fler djur här?” Jacob reste sig upp, ”Det hade ju varit kul att ha en hund.”
”Jag tror att den vill någonting…” Hon stirrade på djuret och visste inte varifrån känslan kom.
Katten sträckte på sig och gick ut i korridoren, sedan vände den åter de gula ögonen mot dem.
”Den vill att vi ska följa med.”
”En katt är väl inte riktigt så smart!” Jacob knuffade till henne och log.
I det ögonblicket började glaskupolen att stänga sig över dem och stjärnhimlen försvann bakom det svarta valvet.
”Råkade du stöta till spaken?”
Stella skakade sakta på huvudet och svalde. Gåshud klättrade upp längs armarna.
”Mjaau.”
Hon ryckte till vid kattens jamande.
”Okej, nu säger jag det, jag får rysningar av det här stället!” utbrast Jacob och såg på Stella som om hon borde göra något åt det. Han verkade känna samma olust som hon.
Hon såg på katten.
”Förstår du vad vi säger?” frågade hon men katten reste sig och gick iväg.
Stella och Jacob skyndade fram till dörren och såg den gå i sakta mak bortåt korridoren.
”Varför sa du så?”
”Jag vet inte.”
”Ska vi följa efter den?” Jacob gick ut i korridoren.
Stella nickade och de följde efter den svarta katten. De gick genom den dunkla korridoren och nedför en bred trappa fram till en dubbeldörr. När katten kom fram öppnades den, till synes självmant, och en sal upplyst av flertalet stearinljus uppenbarade sig. De blev stående i änden av rummet. En jättelik brasa brann vid ena långsidan och två skulpterade svarta drakar reste sig kring den öppna spisen. I mitten av salen stod ett bord dukat med härligt doftande mat, hel kyckling och solgul potatis låg ångande varma på uppläggningsfaten. Runt om låg dekorerande frukter och höstlöv. Ljus från tre praktstakar lyste upp maten och golvkandelabrar stod tända utmed väggarna. Rummet var varmt, lite rökigt och dränkt i det gyllengula ljuset.
En mager kvinna med ett huckle över tjocka grå flätor vände sig mot dem. Ett litet leende spred sig över det bleka ansiktet och hon gick fram.
”Ni är tillbaka! Åh, vad stora ni har blivit”, kvinnan drog upp förklädet och torkade en tår ur ögat, ”Ni minns nog inte mig men jag är tant Memma och det är jag som sköter allt husligt här i slottet.”
”Hej”, mumlade Stella och Jacob nickade.
”Om det är någonting som ni behöver så är det bara att komma till mig, nere i köket”, Memma tog med dem bort till bordet. ”Mäster Zenithar ville att ni skulle få varm mat ikväll när ni kom och han ville ju vara här också”, hon sköt ut en stol och Stella satte sig ner. Kvinnan muttrade lite för sig själv medan hon gick vidare runt bordet och drog ut en stol åt Jacob, ”Mäster Zenithar var så ledsen att han inte kunde vara här ikväll.”
Katten hoppade upp på det ena högsätet och satte sig. Stella stirrade på den märkliga synen och böjde sig ner under bordet. Där såg hon traven med böcker som gjorde det möjligt för katten att nå upp. Det drog i mungiporna, vad var det frågan om? Det andra högsätet mitt emot var tomt, liksom de fyra andra stolarna. Tant Memma serverade dem av maten och när hon kom till katten hällde hon upp grädde i en kopp och lade sillar på fatet.
”Är det bra så, Freja?”
Katten såg upp och blinkade.
”Är det Freja?” utbrast Stella och kvinnan gav henne en förvånad blick.
”Ja, men naturligtvis, kära barn”, hon log stort igen, ”Freja vakar över borgen, det är hon som är frun i huset. Det har hon alltid varit.”
Stella betraktade katten och mötte de gula ögonen. Gåshuden knottrade sig ända ner över ryggen och benen den här gången. Sedan såg hon att Memma lämnade dem och gick mot dörrarna.
”Ska du inte äta med oss?”
”Åh, kära nån, nej då, jag äter nere i köket med herr Brödlös och de andra.” Hon gick ut därifrån.
Stella sjönk ner i stolen och tystnad föll över rummet. Jacob hade redan börjat äta och Freja lapade i sig av grädden.
”Smaka, det är jättegott!” Jacob riktigt slukade allt som fanns på tallriken för att sedan ta ännu mer mat. Han var verkligen konstant hungrig, till och med nu.
Stella pillade i maten, fiskade upp lite på gaffeln och smakade. Det smakade lika gott som det doftade och hon åt. Hon tyckte mycket om Aldis, men laga mat var inte en av mosterns starkaste sidor, det som tant Memma lagat var utsökt.
När de ätit färdigt satt de och dåsade i stolarna. Katten hade börjat slicka sig och drog tassen över öronen för att göra sig fin. Jacob hängde med armbågarna mot bordet och såg trött ut. En underlig känsla formades i Stellas mage och hon såg in i den härliga brasan. Ljudet av sprakandet, dofterna av mat och bränt trä i stenhus kittlade i hennes minne. Kanske hade hon verkligen varit här förr? Då när deras mamma antagligen hade bott här? Hon höjde blicken och fick syn på en tavla. Den hängde ovanför brasan och var inte alls lik de andra mörka målningar de gått förbi i borgen, den här tavlan hade varma färger, glada färger. Det var nog en av de vackraste målningar som hon sett: Hennes mors porträtt. Ingrid log ner mot dem. Porträttet var levande målat med fokus på ansiktet och mer diffusa penseldrag runtom. Runt hennes hals hängde silverstjärnan och glänste.
”Jacob, ser du?” andades Stella, och samtidigt kände hon på smycket som nu hängde kring hennes egen hals.
Han vände på huvudet.
”Det är mamma”, sa han tyst.
Dörrarna svängde upp och Alexi hastade in och hälsade. Han slängde av sig rock och hatt över stolen och satte sig ner.
”Jag blev visst lite sen, ni har redan ätit”, mumlade han.
Hans röda lockar var fuktiga, han måste ha kommit direkt utifrån.
”Har du hört något mer från Joso?” frågade Stella och räckte honom potatisen.
Alexi skakade på huvudet och började sedan äta. Han rörde sig väldigt elegant, som om han hade fullständig kontroll över varje rörelse han gjorde och det fick Stella att tänka på en dansare.
”Hur länge har du arbetat med vår far?” frågade Jacob.
Mannen funderade.
”Det måste vara åtta år nu”, sedan skakade han på huvudet, som om han inte trodde att det var sant.
”Så vad gör du?” Stella skyndade sig att lägga till, ”när du jobbar?”
Alexi log och lutade sig tillbaka med glaset i handen, han hade ätit upp maten på nolltid.
”Er far är en stor man, och stora män behöver en extra hand. Jag sköter allt som er far inte hinner med personligen.”
”Jag vet inte ens vad för slags arbete han gör”, sa Stella och kände att hon skämdes över det på något märkligt sätt. Han var bara en okänd människa, och inget annat. En okänd människa med ett okänt yrke.
”Er far är herre på Zenithars borg, och det betyder att han har ansvar över många människor och mycket mark. Jag tror att ni måste lära er att politiken i dessa bygder är mycket annorlunda mot vad ni är vana vid. Men oroa er inte, det kommer att klarna allt eftersom”, Alexi satte ner glaset, ”Tror ni att ni kommer att trivas i era rum?”
Jacob bara nickade och Stella fick fram ett:
”Ja”, hon tänkte på det fina rummet. Men resten av borgen verkade kusligt gammal och oanvänd.
”Bra. Då hoppas jag att ni klarar er ikväll och så ses vi imorgon igen.” Så tog han sina saker och gick igen. Det var som om han hade blivit tillsagd att äta med dem men inte fann något som helst intresse i att göra det. Stella var ändå glad att han hade varit med en liten stund. Det betydde att det i alla fall fanns någon mer i den dystra borgen.
Klarvaken låg Stella sedan och stirrade ut genom fönstren, tills hon bestämde sig för att dra för gardinerna. När det sedan var kolsvart lade hon sig och funderade över vad som hänt. Varför hade ingen sagt att Joso bodde i en stor gammal borg? Eller att han var en stor mäktig man? Och var fanns han? Det kröp i henne, hon ville veta mer men hade inte lyckats formulera någon riktig fråga till Alexi och det grämde henne nu. Den mannen visste säkert precis allt om hennes far, allt det som hon själv aldrig fått veta. Hur arbetade de tillsammans? Med vad? Det verkade så mystiskt, för det verkade som om Alexi också bodde i borgen. Var i den gamla borgen visste hon inte men någonstans. Stella satte sig upp i sängen och suckade. Det var så mycket som hon inte förstod med hela situationen att hon kände det som om hon höll på att bli tokig. Hon tände lampan och letade fram fotot igen. Nu när hon återsåg fotot såg hon att det antagligen var vid stentrappan framför borgen som hennes föräldrar blivit fotograferade. De hade alltså varit här när Aldis tagit fotot. Varför hade då inte mostern berättat något om platsen? Det var inte precis som om det var en plats man lätt glömmer bort att nämna.
På söndagsmorgonen fann sig Stella stirra på de pelare som höll upp hennes sänghimmel. De var böjda ut över sängen som om de vore stjälkar färdiga att blomma. En liten stund undrade hon var hon var, men sedan kom minnet tillbaka. En rysning av nervositet över att äntligen få träffa sin far gick genom kroppen. Hon drog undan gardinerna och såg ut i den dimmiga höstmorgonen. Solen var uppe och lade allting i ett svagt silverskimmer. Rummet hade utsikt över borggården och en bit av en innerträdgård som sträckte sig bort mellan murarna. Den var nog lummig på sommaren, men nu var den kal och grå med enbart några få röda och gula löv kvar för vinden att leka med.
Stella tog mobilen från nattduksbordet och höll dem mot fönstren men det var fortfarande ingen mottagning alls. Hon drog på sig jeans och tröja och gick in till Jacob och väckte honom. Det skulle bli en dag av väntan på Joso och varför då inte sysselsätta sig med att undersöka stället.
”Man slipper skola två gånger i veckan och då kommer du och förstör den ena sovmorgonen.” Jacob lade kudden över huvudet men Stella bara log och började peta på de gamla sakerna inne i Jacobs rum. Han var sådan varje morgon, humöret blev bättre så fort han klev upp.
”Godmorgon!”
Stella ryckte till av rösten som riktigt sjöng ute i korridoren. Dörren var öppen och tant Memma stannade utanför Jacobs rum med en bricka i händerna.
”Här kommer jag med frukostbrickan”, hon kom in i rummet och ställde ner den på bordet, ”Har ni sovit gott?”
”Sängarna var jättesköna”, sa Stella och kvinnan gnuggade sina händer i förklädet.
”Det var bra det. Nå, jag kommer ha fullt upp idag, men jag vet att herr Brödlös är nere på gården ifall det är något ni undrar över. Freja sitter antagligen och retas med honom så han tar nog gärna emot lite besök. Lunch blir vid ett och middag vid sex nere i matsalen.”
”Tack så mycket”, sa Stella, ”Vet du när Joso kommer?”
Jacob vände uppmärksamt blicken mot dem, han satte på sig glasögonen under det oborstade håret.
”Nej, jag vet inte mer än i gårkväll, men om ni ser mäster Alexi eller herr Brödlös så kanske de vet”, neg tant Memma och gick sedan därifrån.
Jacob satt på sängkanten i sin blå pyjamas med stjärnor och planeter på och stirrade.
”Såg du att hon neg…?”
Stella som redan hackat hål på ett kokt ägg nickade.
”Jag menar… phö… pff…” Jacob fick inte ur sig något mera, så han drog på sig tofflorna och gick fram till frukostbrickan istället. ”Vi behöver inte svälta i alla fall”, sa han och satte sig.
”Nej”, höll hon med och de åt under tystnad.
När de hade ätit packade Jacob upp sin bärbara dator och kopplade ihop den.
”Det finns ingen kontakt!” utbrast han efter en stund och hon såg sig förvånat om i rummet.
”Men vi har ju lampor”, hon tog upp lampan från nattduksbordet men hittade ingen sladd, ändå kunde hon tända och släcka den, ”De kanske har batterier då?”
Jacob såg trött på henne.
”Jag tänker inte bo här om det inte finns någon ström!” sa han irriterat och stängde igen datorn igen. ”Det här är inte klokt!”
”Asch…”
”Vad?”
”Nu glömde jag ju att fråga henne om det finns någon fast telefon någonstans. Mobilen fungerar inte.”
”Tror du Aldis är orolig?”
Stella nickade men ryckte sedan på axlarna.
”Jaja, men vi kommer ju att träffa Joso idag, då kanske han vet…”
”Jag vet inte vem han är, och jag har ingen lust att träffa honom!” utbrast Jacob irriterat och drog en hand genom håret, men handen fastnade och han letade irriterat upp sin borste.
Stella drog i tak-spaken och valvet ovanför dem öppnade sig, och lät solens strålar vandra ner och in i alla vrår av rummet.
”Nu är vi ändå här, jag tänker inte åka innan jag träffat honom.”
Jacob bytte pyjamasen mot kläder medan Stella studerade den vackra glaskupolen.
”Jag vill också ha en sån här”, mumlade hon.
Jacob log.
”Du kanske har något annat coolt?”
”Mm, men jag har inte hittat några spakar.” Hon såg på sin bror. ”Jag röstar för upptäcktsfärd, så kan vi se om vi hittar en telefon eller någon som kan tala om hur det fungerar här.”
Jacob nickade och drog på sig skorna.
Många av rummen i borgen, märkte de snart, var låsta och de som inte var det verkade oanvända. Damm och spindelväv låg över månghundraåriga bord och stolar. Garderober gapade tomma och mattorna var matt grå, som om deras riktiga färg gömts under åratals försummelse. Notpapper låg solskadade ovanpå gamla pianon och uppstoppade djur hängde på väggarna och stirrade tomt. Någon måste ha älskat de här rummen en gång, men nu liknade de mer en dröm höljd i grå dimma.
”Kolla här.” Jacob gläntade på en dörr och bakom den vindlade sig en trappa uppåt i en brant spiral bakom den.
De gick upp och kom till ett tungt malätet draperi. Bakom fanns än mer damm, men denna gång täckte smutsen rustningar. Rad efter rad av uppställda rustningar. Utmed väggarna hängde spjut och olikfärgade sköldar och genom de solvittrade gardinerna sken det ljusa morgonljuset in och speglade sig i metallerna. Doften av instängt damm låg tung över salen. Hela borgen hade samma lukt av stenväggar och kraftfullt trä, men i det här rummet var den ännu påtagligare.
”Uh, här inne var det unket?” Jacob strök sig över näsan.
”Titta”, Stella rörde vid en av rustningarna. Den hade snirkliga mönster på harnesket, ”Vad vackert.”
En silverfärgad brynja hängde ner till knäna under harnesket. Benskenor, armskenor, stålskor och stålhandskar var fastsatta, liksom axelparti och hjälm.
”Jag undrar var de kommer ifrån?” Jacob pillade på en stålhandske och handen lossade ifrån resten av rustningen.
De såg inte ut som några rustningar Stella någonsin sett, trots alla historieböcker hon hade hemma, dessa var eleganta och lättare. De var så vackra att Stella häpnade när hon gick omkring bland dem. Så väldigt märkligt det var att ha så många rustningar stående i ett rum. Var de verkligen Josos, och varför hade han dem i så fall?
”De är inte lika obekväma som de ser ut.” Jacob hade dragit på sig stålhandsken och öppnade och stängde greppet. Sedan försökte han dra av sig den igen. Efter en liten stund började Jacob se panikslagen ut.
”Den sitter som sten!” flämtade han och Stella tog tag och försökte dra av den.
Hon vred så hårt i armen att Jacob hoppade undan och inte lät henne komma i nära igen.
”Vi får leta upp herr Brödlös”, sa Stella och de hittade en annan trappa som ledde neråt åt andra hållet.
De kom till en dörr som ledde direkt ut på bröstvärnet och isande vindar svepte in. Nere på borggården kunde de se herr Brödlös där han satt och reparerade en gammal droska. Stella gick längre ut på muren och en kraftig nordanvind slet tag i hennes hår och kläder, iskylan gick rakt in till skinnet. Runtomkring borgen fanns bleka rester av en stor gammal park och i dagsljuset kunde man se att borgen var byggd i en dyster mörkgrå sten. Hon plockade upp mobilen ur fickan igen men som hon förväntat sig fanns ingen täckning här heller.
Jacob tittade undrande men hon skakade på huvudet. Sedan såg han ut över landskapet och Stella följde hans drömska blick. Solen var gömd bakom ljusgrå moln och allt vilade i ett blekgrått ljus, men landskapet var ändå överväldigande. Bara några svarta klippor skiljde borgen från det mörkgrå havet nedanför. Ett par kilometer från slottet utbredde sig en stad med spetsiga torn och en stor hamn med segelfartyg och stålskimrande båtar. Man kunde se små rökslingor från skorstenarna, men inget ljud färdades till borgen. Om hon vände blicken åt andra hållet såg hon vidsträckta skogar och berg som låg inbäddade i molnbolster.
Tysta av förundran följdes de åt nedför en trappa. Det var en sällsam plats de hamnat på.
Chauffören hade skruvat loss ett av de stora trähjulen på droskan. Freja låg på droskans fotstöd och tittade på. De gula ögonen såg med ens när de kom men herr Brödlös upptäckte dem först när de var helt nära. Han ryckte till och torkade svetten ur pannan med sin röda näsduk. Sedan såg han förvånat på dem.
”Så ni har hittat ut till oss”, han lade ifrån sig skruvmejseln.
”Um… Jag har råkat fastna i en riddarhandske”, fick Jacob ur sig och mannen såg på handen och nickade.
”Ja, det ser så ut”, han sköt tillbaka glasögonen på näsan och såg närmare, ”Det är inget att vara rädd för, unge herrn, sådant händer.”
Stella och Jacob såg på varandra.
”Går den att få av?”
”Jag vet inte. Vad var det för rustning?”
”En av dem som står där uppe”, sa Jacob och pekade där bröstvärnet gick ihop med borgen.
”Det var massvis av rustningar och sköldar där”, hjälpte Stella till med.
Herr Brödlös reste sig upp och såg fundersam ut.
”Jaså, de rustningarna… de ska man inte röra”, han strök sig över mustaschen och skakade sedan på huvudet.
”Kan du inte hjälpa mig?” frågade Jacob.
”Handsken kommer att lossna själv när den tycker att den har suttit färdigt på din hand”, sa chauffören och knackade med sin skruvmejsel på handsken. ”Den tillhör en silverrustning, buren av Valkyrielegionen för sjuhundra år sedan. Du kan inte be mig att bända upp en sådan klenod.”
”Så den kommer att lossna av sig självt?” frågade Jacob misstroget.
”Ja.”
”Jaha…?”
Det syntes på brodern att han förväntade sig ett skratt från gubben, att han skojade med dem, men det kom aldrig och han stod bara kvar som ett frågetecken. Han tecknade åt Stella att han trodde att där var fler skruvar lösa än de på droskan. Stella flinade lite själv – det var ändå en rolig historia att kunna komma på, bara så där. Den lille mannen hade bra fantasi.
Herr Brödlös lyfte upp hjulet och rullade fram det till droskan.
”Och hur länge vill handsken sitta kvar?” frågade Jacob.
Chauffören ryckte på axlarna, lyfte upp hjulet och trädde på det.
”Jag vet inte, det beror på hur bra den trivs på din hand, eller hur?” han såg på honom, nu med skratt i blicken, ”Du kan känna dig smickrad om den fastnat, för sådana handskar vill bara sitta kvar på de som har riddarmaterial i sig.” Han torkade av olja från händerna och plockade upp en skiftnyckel från marken.
Jacob stod och stirrade tyst på stålhandsken medan Stella log, det gick inte att låta bli. Detta var antingen det roligaste eller mest sinnessjuka hon någonsin hört.
”Vet du när Joso kommer?” frågade hon.
Mannen spottade ut lite snus och drog handen över läppen. ”Jag ska hämta mäster Zenithar och mäster Alexi senare, fröken. Herrn kommer att vara här ikväll.”
Läs Kapitel 4: Mästar Zenithar här!
Boken crowdfundas på Kick-starter just nu och kommer att tryckas i sommar om kampanjen lyckas! DU kan bli en del av äventyret! Gilla sidan på Facebook och rekommendera dina vänner!
Bästa hälsningar/ Ida Öhnell
I butiken hittar du både vykort och signerade print:
[product id=”578″]
[product id=”450″]