Trollkarlens arvinge kapitel 4

Posted on Posted in Blogg, Trollkarlens arvinge

Har du inte läst föregående kapitel? Bara lugn, och följ länken till Kapitel 1Kapitel 2, eller Kapitel 3.

 

Kapitel 4: Mäster Zenithar

Resten av söndagen satt de och spelade kort i Stellas rum. Lunch hade de ätit tillsammans med Freja precis som föregående dag dock hade inte Alexi synts till, men tant Memma hade sagt att deras far skulle komma till middagen. Nerverna började göra sig påminda igen allt eftersom solen sjönk. Stella undrade om hon skulle känna igen honom, om han alls såg ut som fotot längre.

”Vi frågade aldrig om en telefon”, sa Jacob och lade ner ruterknekt på korthögen.

Stella ryckte till och ändrade kroppsställning från halvliggande till skräddarposition.

”Nej just det. Vi får fråga Joso sen.”

”Mm…” Brodern tog ett nytt kort från högen och tittade på henne, ”Det är din tur.”

Hon lade ner tre kort men kände hur magen fladdrade och slängde alla ifrån sig.

”Äh, jag orkar inte mer nu.”

Jacob suckade och lade ner sina kort på högen. Sedan drog han korten till sig med stålhandsken och gjorde en prydlig kortlek av dem.

”Tänk om han är en psykopat”, mumlade han, ” Han kanske har tänkt hålla oss kvar här i all evighet. Jag menar; vi befinner oss mitt ute i ingenstans och det finns inga telefoner som fungerar…”

Stella gav honom en mörk blick.

”Säg det till honom sedan.”

”Det kanske jag gör.” Jacob gick till en av fåtöljerna vid brasan och sjönk ner i den. Han rörde på de metallklädda fingrarna så att de knäppte mot armstödet.

”Vad är klockan?” frågade hon och han drog undan tröjan från handleden.

”Det är dags.” Han gjorde stora ögon och for upp på fötter igen, Stella gjorde detsamma.

Pulsen ökade. Hon strök fingrarna genom håret och drog i tröjan så att den slätade ut sig. Sedan gick de.

Utanför matsalsdörrarna satt Freja och väntade och de gick in tillsammans. Katten satte sig tillrätta vid bordet och efter att ha upptäckt att salen var tom, satte sig Stella och Jacob också. Några sekunder senare kom tant Memma in och serverade dem biffar med lingon.

”Mäster Zenithar har inte kommit än”, sa hon och försökte stryka undan en hårtest som letade sig ner i ansiktet på henne. Mumlande dukade hon undan porslinet som stått framme vid högsätet.

Stella nickade tyst och började sakta äta. Vad skulle hon säga? Det kändes som om hjärtat ville sjunka ner genom bröstkorgen på henne.

”Du vet inte när han kommer då?” frågade Jacob.

”Han skulle ha varit här nu, måste ha hänt något mer, eftersom det dröjer… Men mäster Alexi åkte för att möta upp honom.” Det var som om tant Memma besvarade sina egna tankar lika mycket som Jacobs fråga. ”Om det har hänt något så kan det dröja längre, jag vet inte”, hon skakade lite på huvudet och hällde sedan upp grädde till Freja, ”Ni ska inte oroa er, han kommer nog ikväll. Senare.” Kvinnan gick mot dörren igen, ”Märkligt, de sa ju så…” muttrade hon och öppnade inte dörren utan gick tanklöst rakt igenom den och försvann.

Jacob blev blekare ju längre han stirrade på de stängda dörrarna.

”Hon gick rakt genom dörren! Jag menar; rakt genom den stängda dörren” utbrast han och Stella svalde.

”Vi måste ha sett fel”, sa hon och vände ögonen mot biffen, men synen av den magra damen halvt igenom dörrens trä försvann inte. Det kröp i henne, inte bara för det omöjliga hon trodde sig ha sett, utan också för att de hade väntat i ett dygn på att få träffa sin far nu. De hade hamnat i en mardröm, inget var längre sant.

”Vet du vad jag tror?” Jacob såg sig om, ”Jag tror att han är hemma, och att han har varit det hela tiden. Han har säkert satt upp bevakningskameror och Memma låtsas vara spöke för att se hur vi reagerar. Jag säger ju att han är psykopat…”

”Du och din fantasi!” röt Stella och slog handen i bordet.

Brodern ryckte till och stirrade på henne.

”Det finns ju ingen ström i slottet”, lade hon till. Hon suckade, kände hur kraften rann ur henne och sjönk ihop i stolen.

 

 

Den kvällen var besvikelse den enda känsla som genomsyrade Stella när hon gick till sängs. Flera timmar hade gått och fortfarande ingen Joso. Det fanns inget ljus kvar ute, allt var kolmörkt och natten redan här. Återigen gick hon till sängs och stirrade ut genom fönstren. Tankarna virvlade omkring i huvudet. Länge försökte hon somna men det gick inte. Hon tog boken från nattduksbordet och tände sänglampan för att läsa lite. Men tankarna malde så i huvudet att texten förvandlades till en grå sörja. Hon lade ifrån sig boken och stirrade upp i sänghimlen.

Klappret av hovar ekade på borggården utanför. Stella hoppade ur sängen och gick fram till fönstret. Det var mörkt, men i månskenet såg hon hur en svart droska stannade vid stentrappan. Herr Brödlös bekanta lilla gestalt hoppade ner från kuskbocken och öppnade dörren. Alexi klev ut, hon kände igen den slanka siluetten, och efter honom en man i svart slängkappa. Den svartklädde mannen satte en höghatt på huvudet och sedan följdes de åt uppför stentrappan.

Stella tog på sig tofflorna, smög ut ur rummet i pyjamasen och skyndade genom slottet. I korridorerna och trapporna var alla stearinljusen tända som om de brann i all oändlighet. Kalla kårar strök längs hennes ryggrad, men hon fortsatte bestämt och undvek att se in i de svarta rum hon passerade.

När hon kom fram till trappan i stora hallen stannade hon i skuggan. Portarna slogs upp och tillsammans med de iskalla vindarna kom mannen i den svarta slängkappan in. Han gick tyngre än Alexi, handen vilade på en silverprydd käpp medan han rörde sig genom rummet. Hatten skuggade hans ansikte, men hon kunde se att hans hår var långt och mörkt. Alexi stängde igen portarna och reglade innan han följde efter in i hallen. Han tog av sig sin hatt och kastade en blick mot trappan innan han fortsatte efter den andre mannen. Stella ryckte till och smög därifrån, kunde han ha sett henne? Det var svårt att förklara hur det gjorde henne olustig till mods, men hon smög sig tillbaka till sitt rum och kröp ner i sängen.

Att somna nu var än mer omöjligt än förut och hon kastade en blick på klockan som redan slagit ett. Något kändes annorlunda i rummet och Stella tyckte nästan att väggarna gav ifrån sig en varm glöd. Hon satte sig upp och lade en hand mot stenväggen. Den kändes faktiskt annorlunda, varmare. Kandelabrarna flammade till liv och djuren och de små änglarna började röra på sig uppe i takmålningen. De satt inte längre stilla utan åt frukter och dansade i den ljuvliga skogen. Stella kom på fötter och såg sig runt.

”Vad är det som händer?” frågade hon som om någon skulle svara henne, och rusade sedan ut ur sitt rum och in i Jacobs.

”Vad är det?” frågade han klarvaken, uppenbarligen hade inte heller han kunnat somna.

Stella fick med sig honom in i sitt rum och häpna såg de på det levande taket.

”Det är helt otroligt!” utbrast han och Stella slog ut med händerna.

”Vad tror du det är som händer?”

”Joso?” undrade Jacob och hon berättade för honom om mannen som anlänt, ”Tror du att det var han som kom?”

”Vem annars?”

En liten knubbig ängel i taket pekade skrattande mot bokhyllan borta vid brasan. Han flaxade muntert och blev nöjd när de såg honom. En bok tog ett skutt utåt och Stella gick bort till den. Hon drog i boken men den gick inte att få ut, istället svängde bokhyllan upp och en lönngång upplyst av facklor öppnade sig framför dem.

”Vad i hela…”, började Jacob.

De såg på varandra, men sedan tog de mod till sig och gick in i gången. Där fanns en trappa som vred sig neråt i borgen. När de gick ner i den, kom de till ett mörkrött draperi. De drog undan det och ett svagt upplyst rum mötte deras ögon. En stor öppen brasa brann i bortre änden, kastade sitt varma sken över möblerna, och där stod en man och såg in i elden. Han var reslig, klädd i svart rock och hade mörkt hår ner över axlarna. På stolen bakom honom låg den svarta slängkappan och käppen med silverknoppen. Stella stelnade till.

”Välkomna.” Mannen vid brasan vände sig om och såg på dem.

Stella mindes det enda kort hon hade på honom och det var samma man, fast ändå… ansiktet var myndigare, äldre. Detta var verkligen Joso Zenithar. De såg på varandra länge. Hans hy var ljus och ögonen djupt liggande och intensiva, omgärdade av respektingivande linjer. Så visade han med handen mot karmstolarna.

”Kom in och sätt er.”

De gjorde som han sa och Stella satte sig stelt ner och släppte inte sin far med blicken. Han satte sig också ner och de alla satt sedan i det flammande eldskenet, tysta. Josos blick vandrade mellan dem och elden och det var som om han inte riktigt visste vad han var menad att säga.

”Resan gick bra då?” frågade han till sist och de nickade, ”Och era rum, duger de så länge?”

”Det är jättefina rum”, svarade Stella.

”Jag skulle ha varit här och mött upp er igår, men Alexi var väl här och visade er runt?”

De nickade.

”Imorgon vill jag att ni börjar på Hallstein, det är en av skolorna här i Torshem, och jag tror att den skall kunna tillgodose er bra. Jag har talat med rektorn om att ni ska komma.”

Stella visste inte vad hon skulle säga, det var kanske självklart att de skulle börja i en ny skola med en gång, hon hade bara inte tänkt på det. Allt som snurrat i hennes huvud hade varit att få träffa Joso. Nu satt han här och hon vågade inte säga ett ord.

”Varf…” Jacob svalde ner sin spruckna röst och började om: ”Varför ville du att vi skulle komma nu?”

Josos ansikte avslöjade inga känslor.

”Nu är en bra tid”, sa han bara.

I samma stund öppnades dörren och Alexi kom in och lade en liten bunt papper på Josos skrivbord.

”Är det klart?” frågade deras far och Alexi nickade.

”Jag ser att barnen har hittat hit”, sa han och kom fram och lirkade ut en cigarill ur innerfickan. Han tände den mot ett järn i brasan och lutade sig mot muren, medan han drog ett bloss. Röken ringlade sig ut i rummet.

”Låt inte mig störa”, han log.

”Tar du dem till Hallstein imorgon? Jag vill att de blir väl mottagna.”

”Sedan när blev jag barnpassare?”

”Spara dina kommentarer, Alexi, du vet vad det är som gäller. Det är inte säkert för dem att röra sig där ute och de är helt oförberedda.”

”Naturligtvis gör jag det”, han pekade mot en flaska med gyllengult innehåll som stod på en bricka på bordet, ”Du behöver en drink, Joso.” Sedan flinade han och tog ett nytt bloss.

Joso lutade sig fram med armbågarna mot knäna, han såg på Stella och Jacob.

”Den här platsen kan tyckas skrämmande och ni måste förstå att ni inte är säkra på egen hand. Det finns de som vill er illa, enbart för att ni är mina barn, och ni får absolut inte ta några som helst risker. Ni får inte lämna skolan under dagen och herr Brödlös kommer att lämna er och hämta er i min bil. Ni får heller aldrig lämna borgen utan mig eller Alexi. Ni måste lova mig detta.”

”Du menar att vi inte kan gå till staden, eller följa med nya vänner?” frågade hon och kände sig perplex. Skulle han isolera dem? ”Inte ens gå i naturen utanför borgen?”

”Det är för er egen säkerhet.”

Jacob satt och rynkade pannan, men han sade inget.

Joso såg på Alexi.

”Vad är klockan?”

Den yngre mannen drog fram ett tidur ur västen.

”Halv två.”

”Jaha, men då är vi färdiga här. Ni måste gå och lägga er så att ni orkar upp till skolan. Vi får talas vid mer imorgon när ni kommer hem.”

Så reste han sig och gick bort till pappershögen på skrivbordet. Han började bläddra.

Stella och Jacob reste sig upp.

”Det var trevligt att träffas”, sa Stella och Joso nickade.

”Fint, bra. God natt.” Han tittade inte ens upp och Stella och Jacob gick tillbaka till sina rum.

Jacob stängde dörren bakom sig och Stella satte sig på sängen. Hon hade precis mött sin far, hon hade mött Joso, och nu visste hon inte vad hon skulle tro längre. Var de fängslade nu? Isolerade på en plats utan telefon eller annan kontakt med omvärlden. Deras far hade fått dem i ett totalt järngrepp och Stella började tvivla på att det hade varit rätt beslut att åka: det som känts så rätt kändes nu dumdristigt. Vem som ville göra henne och Jacob illa visste hon inte och en orolig panikkänsla började växa i henne. Samtidigt kände hon sig inte besviken över mötet med Joso, mannen som mött dem där nere i borgen verkade allt annat än trist. Men om han var farlig eller inte, det skulle de snart behöva ta reda på.

 

 

Dagen därpå var det måndag och skoldag och Stella väcktes av tant Memma. Kvinnan hade ställt en frukostbricka på nattduksbordet och rotade runt i garderoben. Det fanns inget hos kvinnan som vittnade om att hon skulle ha gått rätt igenom en matsalsdörr, hon verkade väldigt solid och minnet kändes avlägset och rent av löjeväckande i morgonljuset.

”Här ja”, sa hon och visade upp en gråblå klänning med vita blommor på, ”Den här kan du ha till skolan”, hon lade den över en stol.

”Jag tror att jag tar mina jeans”, Stella var inte mycket för klänningar i skolan och sträckte sig efter jeansen på golvet, men de var inte där och hon såg att Memma hade dem i famnen.

”Du måste vara bättre klädd, fröken…”

”Jag tänker inte ha klänning på mig!” utbrast Stella och hoppade ur sängen i sin gamla urtvättade pyjamas.

”Och hon behöver en nattsärk, ser jag”, kvinnan höjde lite på ögonbrynen, ”Klä på dig och ät din frukost, sedan kommer herr Brödlös att skjutsa er till skolan.” Hon drog i dörrhandtaget för att gå men Stella slet till sig sina jeans.

”Jag är ledsen, men jag behöver mina jeans”, sa hon och husan suckade men sa inget mer och gick därifrån.

Irriterat tog Stella på sig jeansen och en stickad tröja. Sedan försökte hon äta men det gick inte så bra eftersom hon var så trött. Hon hade legat och grubblat en bra stund innan hon lyckats somna. Joso hade verkligen inte varit så som hon tänkt sig att en far skulle vara. Han hade varit avståndstagande och saklig och minst sagt skrämmande. Det kanske hade varit överdrivet att tro att hon skulle ha fått en kram och en förklaring till varför han lämnat dem ensamma i alla år men nu hade hon bara fått fler frågor och funderingar.

Efter en stund kom Jacob in till henne helt vit i uppsynen. Han var iklädd en blå kostym och stålhandsken satt fortfarande på hans hand.

”Varför har inte du blivit påtvingad några konstiga kläder?” utbrast han och Stella gav honom ett uppmuntrande leende.

”Men det där var väl tjusigt, Jacob”, sa hon och han fick svettpärlor på pannan.

Stella sträckte sig efter sin varma höstjacka och drog på sig skorna.

”Stella”, han ryckte tag i hennes arm, ”Jag går inte så här, jag vägrar!”

”Du får väl skylla dig själv, om du lät dig övertalas.” Hon höjde ena ögonbrynet, ”Byt om, så möts vi där nere sen.”

Jacob vände tvärt och försvann in till sig.

På borggården hade chauffören kört fram den svarta bilen och han höll upp dörren åt dem när de kom. Alexi stod redan där och väntade. Han hade på sig en klarröd rock idag.

”Då åker vi!”

Skog och vidsträckta åkrar for förbi innan de nådde staden de sett uppifrån värnet. Där sträckte sig de mörkgrå stenhusen högt upp i luften och långa smala gator korsade varandra. Fontäner i svart sten stod i flera av korsningarna, skulpterade till det ena fantasifulla odjuret efter det andra och också lyktstolpar, fönster och dörrar var skulpterade till djur eller blomsterstjälkar.

Det var mycket trafik, både bilar och droskor for förbi och människor gick på trottoarerna. Stella lutade sig närmare fönstret och studerade fotgängarna, många av dem bar hatt och slängkappa, flera hade också klänning eller knähöga skinnstövlar. Tre män i full rustning red ut från en gränd, en av dem stannade och samtalade med en fotgängare och riddaren pekade bortåt.

”Alexi?” frågade hon.

”Ja?”

”Vad heter den här staden?”

Jacob ryckte till, han hade suttit och stirrat ut genom fönstren han också, men nu vände han blicken mot Alexi.

”Torshem.”

De svängde in på en gata av kullersten. Stella såg åter ut genom fönstret och märkte att de saktade in vid en byggnad med stora gamla lövträd stående mitt på gården framför.

Huset var oerhört stort men bara grunden var av sten, resten var av trä med höga spröjsade fönster.

”Torshem är en del av riket Aurgård som er far råder över, tillsammans med mästarinnan av Nordhall.”

Bilen stannade och herr Brödlös gick ut och öppnade dörren för dem. Andra ungdomar var på väg in i det stora byggnadsverket och en ilande nervositet föll över Stella. Nu när hon var utanför den nya skolan och såg att den var verklig så tog det emot i alla celler i hela kroppen. Svetten bröt ut under armarna, och hon drog ett djupt andetag och hängde axelväskan över sig. Hon hade inget annat val än att bita ihop. Många av flickorna som gick in i skolan hade klänning på sig, hon hade det inte. Två hade dock svarta byxor och knähöga stövlar, men ingen hade jeans. En pojke i turkosblå rock gick förbi med sitt blonda hår i fläta och längre bort kom en annan pojke med svart skinnjacka.

”Nå, kom då”, sa Alexi och de gick mot ingången medan herr Brödlös väntade i bilen.

Stella och Jacob gick in genom det stora valvet, genom en öppen port med nitade järndörrar och mässingsbeslag. Innanför porten var ytterligare en gård, en innergård som kantades av bänkar och gula blomsterlådor i samma svartnade järn. Tre fontäner stod längs mittengången och Stella gick sakta och fascinerad förbi dem. De var skulpterade som unga människor, det gick inte att säga om det var fagra pojkar eller högresta flickor, men de hade alla olika attribut. En bar riddarrustning och svärd, en bar på böcker och skriftrullar och den sista hade en planta i handen och slingrande växter vid fötterna.

Så såg hon sig om och märkte att alla ungdomarna stirrade på dem när de kom, eller inte på dem, utan snarare på Alexi. De började viska med varandra.

Stella gick lite närmare Alexi.

”Varför stirrar alla på dig?”

Alexi flinade.

”De tycker väl att min nya rock är snygg.”

”Men ärligt?”

”Vadå, är den inte?”

Hon gav honom en irriterad blick och han tittade faktiskt på henne i det ögonblicket, så att han såg minen.

”Alla vet vem jag är”, han ryckte på axlarna, ”Men det är inte så ofta de ser mig på Hallstein precis.”

De kom till en dörr.

”In med er”, sa han och höll upp den för dem.

De gick in och fann sig stående i en sal prydd med blommor och snirklande mässingslampor. Där inne var alla vuxna och Stella gissade att det var lärarrummet.

”Mäster Alexi!” en äldre herre med polisonger tappade boken han höll i och skyndade fram till dem, ”Vad kan jag göra för er?”

De andra lärarna stannade upp med vad de hade för händerna och betraktade dem.

”Jag letar efter Hedda Vigg.”

”Den här vägen”, han visade med handen och Alexi gick före honom. Den gamle mannen tittade nyfiket på Stella och Jacob, det var som om de var det mest spännande han varit med om på mycket länge.

”Ah, mäster Alexi!” sa en ljus men kraftfull röst.

Stella såg sig om och fick syn på en kvinna som verkligen inte var längre än nödvändigt.

”Välkomna, jag hoppas att ni inte har fått vänta”, sa hon och Alexi försäkrade henne om att så inte var fallet. ”Och detta är Stella och Jacob Zenithar?” frågade hon och de nickade.

”Jag är Hedda Vigg, rektor över Hallstein”, och hon skakade hand med dem. Hon plockade av sig sina glasögon och lät dem hänga i snöret kring halsen. ”Jag ska personligen gå igenom med er vilka ämnen som finns, innan vi bestämmer vilka ni helst vill ta del av. Mäster Zenithar var vänlig att poängtera att ni kommer från en helt annan typ av skola och att det är viktigt att ni får lära känna hur vi arbetar här, innan vi placerar in er i schemat. Historia var han dock noga med att det skulle kvarstå, oavsett andra preferenser, vilket jag kan förstå. Ni måste ha många luckor vad gäller Torshems historia om ni vuxit upp på annan ort.”

”Så du menar att jag slipper idrott, om jag vill?” frågade Jacob och tittade uppmärksamt.

Hedda verkade inte höra honom för hon fortsatte bara in till ett annat rum med ett stort skrivbord i mitten. Väggarna var helt klädda med bokhyllor och ett stort fönster vette ut mot ett grönt fält. Stella blev stående vid fönstret och såg ungdomar som red och plockade ringar med en lans.

”Vi har många duktiga riddarelever”, sa Hedda och log mot Stella, ”Vi vinner alltid de större torneringarna.” Hon gick bort till skrivbordet och plockade fram två scheman och gav Stella och Jacob varsitt.

”Kommer vi ha äran att se dig här under dagen, mäster Alexi?”

”Nej”, Alexi såg lättad ut när han sa det, ”Jag har annat att ta itu med, men jag är kvar i Torshem om det skulle vara något. Så jag lämnar ungdomarna i er vård nu, professorn.”

 

Boken crowdfundas på Kick-starter just nu och kommer att tryckas i sommar om kampanjen lyckas! DU kan bli en del av äventyret! Gilla sidan på Facebook och rekommendera dina vänner!

Bästa hälsningar/ Ida Öhnell