Trollkarlens arvinge kapitel 6

Posted on Posted in Blogg, Trollkarlens arvinge

Har du inte läst föregående kapitel? Bara lugn, och följ länken till Kapitel 1Kapitel 2Kapitel 3Kapitel 4 eller Kapitel 5

Kapitel 6: Måntinget

”Han är här!” Emund ryckte till och pekade diskret mot den svartklädde pojken, ”Gå och fråga nu, snälla Alva. Det gör inget om han säger nej, bara du har frågat, snälla”, Emund såg plågat på henne.

Tilda och Tekla skakade på huvudet som för att säga att åtminstone inte de tänkte göra det.

Alva svalde och såg på Emund. Stella kände medlidande för den stackars pojken, trots att hon inte kände honom.

”Behöver du moraliskt stöd så hänger jag med”, sa hon istället, mest på skoj.

”Gör du det?” Alva lyste upp, ”Om du följer med så vågar jag.”

Stella ställde ner vattenglaset och torkade sig om munnen.

”Jaha”, vad hade hon gett sig in på nu? Och så reste hon sig upp.

Tillsammans gick de sedan bort till Villi Sasser som var i full färd att plocka åt sig av den ångande varma maten.

”Alva”, sa han när de kom fram men hans blick landade på Stella. Det fanns en väldig pondus runt honom, som gjorde henne lite nervös och hon förstod varför Alva velat ha med sig någon.

”Hej, Villi.”

”Vem är din vän?”

”Det här är Stella, hon är ny.”

Villi sträckte fram en hand, men gjorde sig inte omaket att ta av sig de svarta handskarna. Utan att tveka tog hon handen och hälsade. Hon fick en känsla av att han vetat vem hon var redan innan och nu betraktade varje rörelse hon gjorde.

”Kommer ni till Draknästet ikväll?” frågade han innan Alva hann ställa sin fråga.

”Ja visst gör vi det!”

”Det hoppas jag”, svarade Stella, och kände att det nog lät lika tvivlande, som hon kände sig. Gå till en musikklubb, när hon inte ens fick röra sig fritt i staden i dagsljus, var antagligen helt uteslutet. Men Joso hade kanske överdrivit det där hotet. Hon hoppades det.

Villi log med ena mungipan i det annars sammanbitna ansiktet.

”Jag hade en fråga till dig”, sa Alva.

Han vände till sist blicken mot henne och det var en mjuk lugn blick hon fick.

”Jo, min vän Emund…”

Villi skakade på huvudet.

”Vem?”

Alva började vira sitt askblonda hår runt fingrarna och nickade mot bordet där de suttit innan.

”Det är han där.”

Stella kunde se ända från där de stod att Emund, Tilda och Tekla generat försökte titta åt ett annat håll när Villi kastade en blick ditåt.

”Vad är det med honom?”

”Han vill så väldigt gärna jobba extra på Draknästet, om du kanske kunde hjälpa honom med det?”

”De tar tyvärr inte emot några fler nu, vi är nästan överbemannade, men jag ska komma ihåg att säga till dig om de ändrar sig.” Villi tog tag om sin bricka och lät blicken svepa över Stella igen, ”Vi ses.” Så gick han ifrån dem och satte sig bredvid en annan pojke med läderjacka.

”Vi försökte i alla fall”, sa Alva tyst och såg stolt ut.

”Ja.” Stella såg mot pojken med den märkliga karisman och för ett ögonblick såg han upp och mötte hennes blick. Varför kändes det, som om de redan hade träffats? Stella ville stå kvar och betrakta honom för att komma underfund med mysteriet men slet sig därifrån och de lämnade salen.

 

 

När skoldagen var slut väntade Stella i den stora innergården på att Jacob skulle dyka upp. Till sist kom han och sa adjö till en mörkhårig pojke innan han gick fram till henne. Han log från öra till öra.

”Jag gillar den här skolan, Stella!” Han lät förvånad.

Genom porten såg hon en bekant röd rock.

”Du kan berätta på vägen hem, jag ser redan Alexi.”

De lämnade Hallstein och gick till den svarta bilen som stod framkörd. Alexi stod lutad med ryggen mot bilen och rökte, medan han pratade med herr Brödlös genom den öppna rutan. Eleverna tittade och viskade när de gick förbi. När mannen såg att de kom, öppnade han dörren åt sig själv.

”Vad ni släpar benen efter er, hoppa in”, han trampade på cigarillen.

När Stella satte sig, funderade hon över vad den märklige mannen egentligen kunde göra för nytta om de blev, som Joso sa att de kunde bli, överfallna. Han verkade inte vara någon som varken höll speciellt bra uppsikt eller som skulle trivas med att smutsa ner sig.

Alexi vände sig om och såg på dem i baksätet när bilen rullade iväg.

”Så ni överlevde dagen”, konstaterade han.

”Jag gillade stället”, sa Jacob.

”Nu ska vi till något, som inte är lika civiliserat som Hallstein, och det är lika bra att jag förklarar för er nu, så att ni förstår det hela. Er far håller rådslag vid varje fullmåne, det är en gammal tradition, och idag är det fullmåne. De som är med i Måntinget är de mäktiga familjerna i och runt Torshem och det kallas även för Torsrådet i folkmun.

”Så det pågår just nu?” frågade Stella.

”De är i Tingssalen och jag har blivit ombedd att ta med er dit.”

”Varför då?”

Alexi log och vände sig mot vägen framför dem igen.

”Jag antar att de vill se mästarens arvingar.”

Stella mötte undrande Jacobs blick och sedan satt de tysta hela vägen hem.

Facklor stod tända runt borggården när de kom.

Alexi visade dem genom slottet och fram till ett fönster, som avskärmade den ena salen från den andra. Rummet innanför var en stor cirkel, med tre öppna spisar, som kastade sitt ljus och värme in över en stenhall som antagligen ändå alltid var kall. I mitten stod ett runt bord med plats för tjugoen personer. Tre stolar hade högre ryggar än de andra, men bara en av de stolarna var upptagen. Joso satt med händerna på bordet, i bara vit skjorta och väst och med det långa håret utslaget över axlarna. Det var ingen tvekan om vem som var huvudpersonen vid bordet, han hade allas blickar på sig, och Stella undrade vad för slags samling det egentligen var. Hon såg på de andra människorna och upptäckte att Hedda Vigg, rektorn på Hallstein, hade en stol. Det var kvinnor och män, de flesta äldre, och det var inga muntra miner som utdelades.

”Så det här är Måntinget?” frågade Stella.

Alexi nickade och Jacob gav dem en hastig blick.

”De som deltar är personer med makt i Torshemsområdet. Bland annat ser du rektorn där borta. Bredvid henne sitter borgmästaren, Tiran Snövide, och Vargas som är kapten i riddargardet.”

”Är de här de tolv mäktigaste personerna i området då?”

”De har alla en funktion.”

”Varför sitter Joso i högsätet?”

Alexi såg på henne och Jacob och ett leende letade sig fram i ansiktet.

”För att han är trollkarlen.”

Alexi vinkade dem med sig till dörren, öppnade och gick in. Tvekande följde Stella efter med sin bror. De församlade vände blickarna mot dem och Alexi gjorde en graciös bugning. Han visade med handen mot Stella och Jacob.

”Får jag presentera mästarens barn.”

De församlade reste sig upp, alla utom Joso, och sedan kom de fram för att hälsa.

Stella skakade hand med var och en och såg hur deras munnar rörde sig, när de uppgav sitt namn och sin titel för henne. Men hon lyssnade inte, hon såg i ögonvrån hur Joso bytte några ord med Alexi och sedan reste sig.

”Går du i min sons klass då?” frågade en blond kvinna.

Stella tittade på henne och försökte komma på vad kvinnan hade sagt att hon hette.

”Han heter Haldur”, lade kvinnan till och minnet kom tillbaka till Stella: Detta var grevinnan av huset Brage.

”Han är ett år äldre”, sa Stella, när hon insåg att det här var mamman till skolans stora hjälte.

”Men då har du träffat honom?”

”Väldigt kort bara.”

”Allt han tänker på är tornerspelen”, hon log, ”Skall du börja träna också?”

”Kanske.” Det lät rätt så spännande ändå. Stella kunde inte annat än känna sig som en svikare mot Alva när hon sagt orden, men det fanns ändå något fascinerande med riddareleverna.

Joso slog sin stav i golvet så att det ekade till.

”Jag tycker att vi avslutar mötet här.”

Ingen sa emot utan plockade med sig sina papper och väskor och försvann ut från rummet.

”Ett bra möte?” frågade Alexi och Joso skakade på huvudet.

”Jag måste resa till Nordhall och prata med Borghild igen. De vill inte gå med på hennes villkor, så vi måste hitta nya vägar.” Lång och bredaxlad såg han mycket stark ut där han stod.

Stella gav Jacob en blick och brodern ryckte på axlarna. Ingen av dem visste vad man skulle säga nu.

”Följ med mig”, sa istället deras far och de gick ut från den stora salen och bort längs en korridor tills de åter hamnade i Josos arbetsrum. Nu när de gick märkte Stella att deras far haltade och använde käppen för att stödja sig. Ändå rörde han sig relativt obehindrat.

Deras far lade ifrån sig käppen på skrivbordet och vände sig sedan mot dem.

”Jag kommer att resa redan i kväll men Alexi är kvar här. Har ni några frågor?”

Stella och Jacob skakade på huvudet och Joso blev tyst. Det såg ut som om han funderade på om han behövde säga något mer.

”Och skolan var bra?”

Nu nickade de.

”Bra. Den här resan kommer att ta några dagar, men jag tänker mig att ni ändå kommer ha fullt upp med att skaffa nya vänner och sådant som man gör i er ålder.” Joso såg fundersamt på dem, som om han undrade ifall han varit rätt ute.

”Vi klarar oss nog”, svarade Stella och ville fråga mer om vad han skulle göra så länge men fick inte ur sig något.

”Bra, bra…” Deras far gick runt skrivbordet och tog upp en bok ur en av skrivbordslådorna. ”Om ni får lite tid över så kan ni läsa lite familjehistoria.” Så lade han boken framför dem.

Stella strök fingertopparna över det mörkröda lädret som band ihop boken. Den såg gammal ut.

”Vad är det du ska göra egentligen?” Jacob stod med armarna i kors.

”Jag ska hälsa på Borghild Fafne som är mästarinna i Nordhall. Men det är inget som ni behöver fundera över. Vi ses om några dagar igen.”

Stella tog boken och sedan lämnade dem fadern i arbetsrummet.

 

 

Boken crowdfundas på Kick-starter just nu och kommer att tryckas i sommar om kampanjen lyckas! DU kan bli en del av äventyret! Stöd bokens tryckning nu! Gilla sidan på Facebook och rekommendera dina vänner!

Bästa hälsningar/ Ida Öhnell