Har du inte läst föregående kapitel? Bara lugn, och följ länken till Kapitel 1, Kapitel 2, Kapitel 3 eller Kapitel 4.
Kapitel 5: Hallstein
En långhårig flicka stod en bit framför Stella och letade efter något i sin väska.
”Ursäkta?” frågade hon och flickan ryckte till och tappade väskan i marken. Stella plockade upp den åt henne, ”Förlåt om jag skrämdes…”
Hon tog försiktigt emot sin väska och fuktade nervöst läpparna.
”Jag är ny här…” började Stella och flickan bara stirrade. ”Och rektorn sa åt mig att min första lektion skulle vara här någonstans?”
”Ä… är inte du…” Hon virade nervöst sitt hår mellan fingrarna, ”Trollkarlens dotter?”
”Va? Vems…?”
”Är inte du mäster Zenithars dotter?”
Stella tänkte på vad Alexi sagt. Om alla visste vem han var så visste de nog vem hennes far var också. Så hon nickade och räckte fram handen.
”Stella.”
”Alva.” Flickan verkade ta sig samman och hon skakade Stellas hand, ”Du ska vara i min klass då.” Men så tystnade hon för tre andra ungdomar kom fram till dem.
En lång blond flicka och två pojkar med riddarelevernas vapensköldsprydda jackor på sig.
”Så du är Stella Zenithar?” frågade flickan, ”Välkommen till Torshem. Jag är Gerdis och det här är Botvid och Valdemar.”
Stella nickade och log.
”Hej.”
”Min far känner mäster Zenithar, han sitter med i tinget”, flickan tystnade som för att se om det gick upp något ljus för Stella. När ingen reaktion kom kastade hon en hastig blick på de båda pojkarna innan hon fortsatte: ”Vi kanske ses på heden sedan, träningen inför torneringarna har redan börjat. Ska du tävla?”
Stella visste inte vad hon skulle svara, träning inför vad?
”Det ska bli spännande att se dig på fältet”, sa Gerdis och sedan gick hon och pojkarna iväg.
Stella såg efter dem.
”Vad var det för några egentligen?”
”Åh, vet du inte? Gerdis och Valdemar är barn till senatorer och Botvid är son till borgmästaren.”
”Så de är gänget alla vill vara med?”
De började gå nedför korridoren.
”Ja, för de känner också alla de andra riddareleverna.”
”Då måste jag hålla mig undan”, skojade Stella.
”Det är nog inte en så bra idé om du vill ha några vänner här.”
Stella gav Alva en blick.
”Jag vet inte. Vill du bli min vän?”
Flickan stannade.
”Jag?”
Stella stannade också och drog väskremmen högre upp på axeln. Flickans läppar fick sakta ett litet leende och hon nickade.
”Det vill jag gärna.”
”Då var ju det löst”, Stella log.
Alva fick ett rosa skimmer om kinderna och de gick vidare.
”Jag måste varna dig för jag är inte särskilt social”, fortsatte Stella, ”Och min far har förbjudit mig att göra något alls utanför skolan eller borgen.”
”Åh, det är inte precis som att jag gör så mycket spännande saker”, skrattade Alva. Hela hennes skrämda ansikte hade förvandlats till ett glatt. ”Fast det är klart, det hade varit kul om det hade gått… det finns ett ställe som jag gärna skulle vilja visa dig. Det är en vän, eller det är en granne till mig som jag lekte med när jag var liten men nu känner jag honom egentligen inte, som jobbar extra på Draknästet. En helt fantastisk musikklubb. Och han är alltid snäll mot mig och släpper in mig och mina vänner trots att vi inte är sistaårselever. Eller vuxna då, de kommer ju in.”
”Så han är äldre?”
”Sistaårselev, så ett år.”
”Vad heter han?”
”Villi, han heter Villi Sasser, och han känner alla!”
De kom in i klassrummet och en smal man i mossgrön rock stod och skrev något på tavlan med vit krita, det såg ut som en samling krumelurer bara. Det vita håret stod som sockervadd över öronen på honom.
”Hm”, han vände sig om, ”Är alla här?”
Stella och Alva gick och satte sig vid ett av borden och strax efter kom Gerdis och de två pojkarna in och satte sig de också. Längst bak. Stella riktade blicken mot läraren och funderade på vilken lektion hon hade hamnat på, ämnet hade hon redan glömt. De andra eleverna började viska med varandra och det växte snabbt till ett mummel. Hon kände sig som en elefant i rummet och ställde sig upp.
”Förlåt, men kan jag presentera mig? Jag är ny i klassen”, sa hon och läraren nickade.
”Hedda sade att du skulle dyka upp idag och det är inte svårt att se vem du är dotter till, det säger jag”, Han svepte handen mot henne, ”Varsågod.”
Stella såg på ansiktena som vänts mot henne från alla håll.
”Hej, jag heter Stella Zenithar och det är min första dag här. Det verkar som att jag kommer ha flest lektioner tillsammans med er, och det ska bli spännande att lära känna alla.” Så log hon och satte sig ner igen. Hennes händer skakade men hon höll dem under bordet så att ingen kunde se det.
”Välkommen Stella”, sa läraren och försökte återta uppmärksamheten även om flera av eleverna lät blicken stanna kvar vid Stella, som om deras nyfikenhet var långt ifrån släckt. Den verkade snarare tänd.
”Jag heter Gunnar Dimhed och är lärare i runor och i folkloristisk berättartradition. Det är Torshems historia vi ska ha den här lektionen, och jag har bett er att läsa om Yngvar Vargbane till idag. Är det någon som vill börja med att säga vilket århundrade han levde i?”
Jacob höll sig undan från de andra i klassen, precis som han var van vid. Men redan första rasten satte sig en svarthårig pojke bredvid honom på en av träsofforna i korridoren. Han hade brynja på sig och stålhandskar, ja, han såg faktiskt ut som en idiot: vem skulle gå runt så?
”Jag är Edvin, men folk kallar mig Edda”, sa han, drog av sig höger handske och sträckte fram handen.
Jacob höll upp sin egen hand men höjde ursäktande på axlarna.
”Den går inte att få av…”
Edvin skrattade till.
”Det gör inget”, han satte på sig sin handske igen och sträckte fram den på nytt, ”Hej.”
De skakade sina stålhandskar.
”Jacob.”
”Ja, jag hörde det. Så då har ni flyttat in i den gamla borgen nu då?” frågade Edvin och Jacob höjde ögonbrynen lite och studerade pojken noggrannare.
”Ja, det kan man säga.”
”Ska du träna till riddare?”
”Vad menar du?”
”Jag bara undrade, du har ju i alla fall en riddarhandske…” Edvin såg på eleverna som strömmade förbi dem innan han vände sig mot honom igen. ”Jag tränar till riddare, så jag kan fråga Tryggvald ifall du ska träna med oss.”
”Jag vet faktiskt inte…” Det lät högst osannolikt att de hade något sådant på schemat, även om rektorn hade nämnt något om det, och Jacob hoppades att denne Edvin skulle förstå vinken. Allt som ens liknade idrott tänkte han hålla sig långt borta ifrån.
Men pojken förstod inte alls vinken utan fick med sig Jacob ut till stallen där han visade runt honom. Hästarna hade precis fått havre och verkade inte alls bry sig om att Jacob och Edvin tittade på dem. De gick vidare till sköldrummet där alla träningsvapen fanns.
”Jag ska bli lika bra som Haldur Brage”, sa Edvin och fattade ett svärd och svängde det i handen.
”Vem är det?”
”Du kommer att veta så snart du ser honom: ingen har varit så bra som han på hur många år som helst.”
”Så han är elev här?”
”Sista året”, Edvin log, ”När jag går sista året, kommer de säga samma sak om mig.”
Jacob kände hur ett leende spred sig över hans egna läppar. Det kändes märkligt, han hade inte varit i närheten av att skratta i skolan sen lågstadiet. Han ville verkligen lära känna Edvin, det verkade inte som om pojken hade något emot Jacob, alls. Men det kunde inte stämma. Han såg sig omkring för att se om inte någon annan stod och skrattade åt honom, åt hur grundlurad han var. Men de var ensamma.
Edvin satte tillbaka svärdet i ställningen.
”Vad är det?” frågade han och Jacob blinkade till.
”Jag vet inte… mycket nytt idag.” Han fumlade fram orden och hade lust att ge sig själv en örfil. Varför kunde han aldrig vara normal?
”Ja, det är klart det är!” Edvin skrattade till, ”Men oroa dig inte, jag ska se till att du inte kommer bort.”
Dagen fortsatte på samma sätt. Den nye vännen slutade inte att vara trevlig och visade gladeligen runt honom och berättade om folket på skolan. På lektionerna satt de bredvid varandra, och de andra eleverna kom och hälsade och pratade med Jacob, som om han var en ny vän. Ögonen som riktades mot honom var öppna, snälla och nyfikna.
Stella och Alva gick genom en innergård där ett träd med tjock och förvriden stam stod. Eleverna gick fram och tillbaka omkring dem, på väg till olika klassrum. En klunga stannade till och en flicka pekade mot Stella så att de andra pojkarna och flickorna vände sina blickar mot henne. Hon visste inte vart hon skulle titta utan såg ner på böckerna för att låtsas som ingenting.
”Har de gått än?” frågade hon, men Alva svarade inte så hon tittade på henne. Vännen var alldeles rödrosig i ansiktet.
”Ursäkta?” En pojke hade kommit fram och Stella såg förvånat upp på honom och möttes av ett par himmelsblå ögon. Håret var blont och lockigt och han var reslig och klädd i riddarstudenternas vapensköld.
”Ja?”
”Är det du som är Stella Zenithar?”
Hon nickade och han räckte fram en hand, hon tog den.
”Jag hörde att du skulle börja här på Hallstein och när jag såg dig så ville jag hälsa. Jag heter Haldur och min familj är en av era närmsta grannar.”
Stella blinkade till och log sedan: han var så artig.
”Trevligt att träffas”, sa hon.
En svag rodnad dök upp över hans kinder.
”Vi kanske ses något mer, ska du träna med oss riddarlärlingar?”
”Um… jag vet inte riktigt än”, svarade hon uppriktigt.
Han nickade.
”Kanske”, lade hon till för att inte låta negativ.
Han log och fick en skrattgrop i kinden.
”Vi ses, Stella”, sa han och lämnade dem.
Klungan av andra riddarlärlingar slöt upp runt honom och de gick iväg. Alla hade de Hallsteins vapensköld på kläderna, även om jackorna var i olika färger.
Alva andades ut.
”Jag vågade inte titta upp så länge han stod här.”
”Varför då?”
”Det var Haldur Brage, Stella, han är den mest lovande riddarlärlingen som har gått på Hallstein genom alla tider. Han är en gud här!” Sedan lade hon till med stora ögon: ”Och han kom och hälsade på dig.”
Stella skrattade.
”Han ville väl vara snäll, du är rolig Alva.”
”Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv!”
Stella log åt vännen men kom ändå på sig med att kasta en sista blick efter Haldur och hans följe.
”Vad är det för lektion vi har nu?”
”Vi ska till Heden, det är ridplanen, men bara de som studerar till riddare ska rida. Resten får andra uppgifter runt om det hela.”
”Så några studerar verkligen till att bli riddare?” frågade hon och flickan nickade.
”Ja, om man studerar till det så kan man bli antagen till olika lärlingsprogram sedan, som till exempel ridande stadsvaktgardet eller det vita gardet. En del riddare blir antagna i Bärsärk- eller Valkyrigardet i Nordhall, och det är fint det.”
”Så de är egentligen poliser? Eller militärer?”
”De är vadå?” Alva fick frågande ögon och Stella blev ställd.
När hon kom hem skulle hon fråga hur saker och ting egentligen fungerade här.
”Ingenting, jag bara gjorde en liknelse för egen del.”
”Okej.”
”Så Haldur, och Gerdis och hennes vänner studerar till riddare?”
”Ja, det stämmer.”
”Men inte du?”
Alva rodnade.
”Jag tror inte att det skulle passa mig”, sa hon och Stella lyfte på ögonbrynen.
”Vilka passar det då?”
”De populära.”
Stella såg hur Alva sjönk ihop när hon sa det.
”Då tror jag inte att jag är riddartypen heller”, sa hon och skrattade.
”Varför säger du så?”
Stella ryckte till av förvåning.
”Varför inte?”
Alva rynkade pannan och såg ut som om hon försökte formulera något rätt i huvudet.
”Jag trodde att du skulle läsa till riddare, det gör liksom alla som är…”, Alva kunde inte riktigt hitta orden.
”Från min typ av familj?”
Hon nickade.
”Det är klart att det kan hända att Joso vill det, men jag är inte säker på att jag är en vanlig Zenithar.”
Stella åt tillsammans med Alva och tvillingarna, Tilda och Tekla, som båda hade kastanjebrunt hår och blå klänningar. Tekla hade glasögon och lite lockigare hår, annars var de väldigt lika varandra och påminde om Alva i sättet: De var inte högljudda utan mer samlade och lågmälda.
Matsalen var långsmal och gemytlig med relativt lågt i tak och flertalet lampor i vridet järn hängde ner över borden. Inredningen var av mörkt trä och stolarna stoppade. Stella såg ner på kycklingen och spenaten framför sig och tyckte att det smakade riktigt gott.
”Har du varit på Draknästet på sistone?” frågade Tekla.
Alva nickade och log.
”De har riggat upp den nya scenen nu.”
”Är det ni som brukar gå dit tillsammans?” frågade Stella.
Alva virade lite hår omkring sitt finger.
”Ja, vi tre och Emund.”
Tekla petade i ryggen på en pojke vid bordet bakom och han räckte ut tungan åt henne.
”Det är Emund”, sa Tilda.
”Så det stället är en rockbar?”
”Inte vilken rockbar som helst, Sabbana äger den!”
”Och vem är hon?”
Det blev tyst runt bordet, som om de aldrig hört frågan innan.
”Det är ingen som vet vem han är”, sa Tekla.
”Men han existerar, det vet alla”, Tilda var övertygad men Tekla rynkade pannan.
Hon petade upp sina glasögon på näsan och såg på sin syster.
”Det gör han inte alls, det är bara marknadsföring”, sa hon och Alva såg på Stella och log.
”Du kommer att förstå vad vi menar. Men är det en sak som är ett hett diskussionsämne just nu, så är det han. Det finns skrönor som säger att han hör och ser allt i hela stan.”
”Pratar ni Sabbana utan mig?” Emund vände på sig och lutade stolen så att han kunde ta tag i deras bord.
”Men sätt dig inte vid fel bord då!” Tekla petade på honom igen.
”Jag satte mig faktiskt före er”, han böjde sig ännu närmare, ”dessutom sitter Haldur vid det här bordet.”
”Inte längre”, Alva nickade åt den blonda pojken som reste sig och gick iväg med sin bricka.
Han hade suttit vid andra änden av det långa bordet och de som suttit närmast honom följde med ut, som ett kungligt följe, från matsalen. Emund gjorde en grimas och flyttade över sin bricka till deras bord istället. Han sträckte fram handen till Stella.
”Vi har inte hälsat än. Emund.”
”Stella.”
”Det måste vara sjukt många nya namn för dig idag.”
”Jo, jag är rädd att jag redan har glömt bort alla.”
”Hade du sökt jobb på Draknästet förresten?” Tilda tittade på honom.
”De tar inte in folk i min ålder.”
”Men Rista fick ju.”
”Det är för att hon var ihop med Villi Sasser eller nåt.” Han strök undan luggen med sina smala händer och såg sedan på Alva.
Hon skakade på huvudet och kinderna blev en ton mörkare.
”Nej Emund…”
”Du känner ju honom”, suckade han.
”Inte så väl och jag vill inte att han slutar med att släppa in oss på musikkvällarna.”
”Men det är ju perfekt, Alva, får jag jobb där så kan jag släppa in er alla kvällar!”
”På tal om Draknästet, ska vi ses där ikväll?” frågade Tekla och de andra nickade.
Stella satt och smålog. Hon tyckte redan om Alvas vänner och det kändes bra. Konversationerna hängde hon inte riktigt med i men det gjorde inte så mycket. Blicken vandrade över matsalen som höll på att tömmas på elever, bara några få tillkom. En pojke fick dock hennes uppmärksamhet så snart han klev in i salen och tog en bricka. Han var svartklädd, håret ett stort, svart och lockigt trassel, ögonen sotade och skinnjackan var broderad på ryggen med en gul drake som slingrade sig. Han liknade ingen annan som hon sett på Hallstein.
Du når Kapitel 6: Måntinget HÄR!
Boken crowdfundas på Kick-starter just nu och kommer att tryckas i sommar om kampanjen lyckas! DU kan bli en del av äventyret! Stöd bokens tryckning nu! Gilla sidan på Facebook och rekommendera dina vänner!
Bästa hälsningar/ Ida Öhnell